Hjälp, Lejonkungen styr mitt liv!

Du kanske tycker att detta inte låter som en vanligt förekommande ordväxling mellan två gymnasieelever. Det tycker jag. Mitt och min omgivnings sinnen har nämligen blivit förgiftat av den mest manipulerande, hjärntvättande och kontrollerande filmen i mannaminne. Jag talar naturligtvis om Lejonkungen.

Du kanske tycker att Lejonkungen inte är så farlig. En mysig tecknad barnfilm med sandfärgade kattdjur som sjunger trallvänliga sånger. Men du har misstagit dig. Rejält.

Ta replikerna, till exempel. Ovan nämnda dialog är hämtad från en scen i slutet av filmen när Simbas mamma Sarabi får höra att hennes son är skyldig till den älskade karaktären Mufasas död. Just den ordväxlingen är användbar i alla möjliga sammanhang där man fått reda på att något mer eller mindre negativt har hänt. Det kan handla om att den efterlängtade sovmorgonen är inställd, att ens kanin har rymt och gjort sågspån av ens matteanteckningar eller att man har missat sista avsnittet av sin favoritserie på tv.

Detta är dock inte den enda ordväxlingen från den fruktade barnfilmen som satt sina spår. På naturkunskapslektionen när vi pratar om kretslopp och miljö ekar visdomsorden ”Och så hör vi alla ihop, i livets stora cirkel” innanför mitt skallben. Utryck som ”Mufasa, Mufasa, Mufasa”, ”Glööööm inte vem du är” eller ”Vart skar han sig?” uppkommer då och då i min vardag i de mest absurda sammanhang.

Lejonkungen har faktiskt till och med lärt oss lite av ett nytt språk, swahili. Nämn en person mellan 16-19 år som inte vet vad ”Hakuna Matata” betyder. Filmen har även framkallat så stor frustration hos min kompis att hon har klottrat mottot stort över sin garderobsdörr.

Medias förmåga att påverka ska inte underskattas. Detta gäller även barnfilmer. Okritiska femåringar har nämligen en förmåga att fascineras och påverkas av tecknade historier. Hade jag velat få ut ett budskap till en hel generation hade jag lugnt försökt göra en riktigt bra tecknad film. Ungarna blir ju helt besatta! Ta Lejonkungen till exempel. När jag var ett (vårtsvins-) barn och gick på dagis tillbringade vi rasterna med att stå och ryta majestätiskt på lejonklippan (i det här fallet en klätterställning med tillhörande rutschkana). Mina teckningar bestod nästan uteslutande av tappra försök att avbilda lejon och varenda husdjur i min närhet hette antingen Simba eller Nala. Min fascination för Lejonkungen har uppenbarligen inte lagt sig helt heller eftersom jag fortfarande kan många av replikerna. Den attans filmen har satt spår för livet!



Nu tror inte jag att just Lejonkungen har ett särskilt skadligt budskap. Vi har visserligen en generation som springer omkring och försöker hitta sin plats i livets stora cirkel, men det är knappast speciellt ohälsosamt. Det är lite värre med de filmerna som handlar om vackra tjejer, såsom Snövit, Askungen och Törnrosa. Hela poängen med huvudpersonerna i de filmerna är att de är så snygga att alla tycker om dem. Oftast har de en ond styvmor som är avundsjuk och allmänt gräslig mot ungarna enbart för att de också vill vara vackra. Skönhet är livets poäng med stort P. Är det sedan så konstigt att samhället lider av ätstörningar, överkonsumtion och är belagt med en hinna av utseendefixering som inte ens går att hacka sig igenom med en ishacka.

Några som insett det där med tecknad films genomslagskraft är de som gjorde Prinsen av Egypten. Nu ska vi få ungarna religiösa här … Hmm, hur gör vi? JO! Vi gör en tecknad film av en biblisk historia! Filmmakarna berättar helt enkelt historien om Moses uppväxt, med stentavlor och allt! Dock har man såklart hottat upp det hela lite och spätt på med en hel del action, lite Carola och lite romantik.

Naturligtvis ska ungarna inte sluta att titta på tecknad film, men man ska heller inte göra som hyenan Flin och bara skratta åt barnfilmernas genomslagskraft. Lejonkungen har påverkat min uppväxt, min grund, och har säkert bidragit till att forma vem jag är idag, trots att det var evigheter sedan jag såg den sist. Och det ÄR så.