Höstmörker

Det kommer så plötsligt. Mörkret. Ena dagen skiner solen på höstfärgade löv, nästa dag avtecknar sig nakna träd mot nattsvart himmel. När hände det egentligen? Samma sak sker varje år, men jag blir alltid lika förvånad när jag inser att det är mörkt ute redan innan klockan har slagit två på eftermiddagen. Det blir nästan mörkt innan det ens hunnit bli ljust.

Under vintern blir min kropp förvirrad och jag vill sova praktiskt tagen hela tiden. Så fort solen går ned stängs mina ögonlock som två slussar. ”Schvoosh” låter det när mitt huvud faller mot kudden och sen ett högljutt ”Baaam” när fjärrkontrollen glider ur min hand och faller i golvet. Men inget ljud kan i det här läget väcka mig, ingen granne som borrar i väggarna, ingen mamma som skriker att det är middagsdags. Inte ens telefonens gälla signal får mig att vakna, för att när jag sover, då sover jag. Ibland undrar jag om jag egentligen inte är en björn och behöver gå i ide varje vinter. Jag äter i alla fall upp mig inför vintern och sover mig igenom minst hälften av den. Vinterns evinnerliga och envisa mörker är inte värt att vara vaken för. Om det inte var för julen och klapparna som följer med den, skulle jag utan tvekan förpassa mig på björnvis till en mysig grotta och spendera vintern där.

Under vintern kommer det fördömda mörkret. Jag kan inte påstå att jag tycker om mörker. I själva verket tycker jag väldigt illa om mörker. Om jag ska vara riktigt ärlig så avskyr jag mörker. Mörker förknippar jag med monster under sängen, med trötthet och sorg, med kyla och frost. Mörker är det som finns längst in i själen när man är olycklig eller ledsen, det är det som gömmer sig i hörnen bland dammråttor och skräp. I mörkret vet ingen vad som händer, mörker är okontrollerat, obestämt och farligt. Det är i nattens mörker som man går vilse, blir anfallen eller rånad. I nattens skuggor lurar otydliga skepnader, suddiga gestalter, som bara kan existera i skydd av mörkret. När jag tänker efter så borde jag polisanmäla mörkret för att det är så farligt. Det borde hur som helst vara olagligt med mörker.

Men trots att vi nu nått den tid då mörkret sveper in över våra huvuden och slukar ljus, sol och energi, finns det hopp. Det finns något som håller tillbaka mörkret, hindrar det och försvagar det. Vad jag syftar på är julens alla ljus, stjärnor och ljusstakar. Denna julens översvämning av glitter, fladdrande lågor och punktbelysning är i mångas ögon överdriven, kanske rent utav bisarr. Ljusslingor ramar in hela hus, julgranarna praktiskt taget förblindar det vintervilande ögat och brandmännen får dubbelt så mycket arbete med att släcka julens alla bränder. Men hur skulle vi klara oss utan juleljusen under årets mörkaste tid? Under denna tid av frusna fingrar, rödblommiga kinder och snuva, under denna tid av ishala trottoarer, slask och blöta strumpor; var skulle vi annars få vår glädje och värme ifrån? De hundratals julstjärnorna i fönstrena lyser upp vår väg hem, de glittrande julgranarna påminner om julklappar och julmust och adventsstaken påbörjar nedräkningen till familjehögtiden. Utan alla juleljus skulle mörkret omge oss och kylan bli obönhörlig.

De levande ljusen lyser upp mörka rum i så väl hem som själ. De flämtar och fladdrar, sprider stämning och värme. Den gulheta lågan strider mot korsdrag och mörker, brinner för hoppet och glädjens skull. Lågan är den sista utposten mot nattens svärta, dess vägran att slockna är en garanti för att morgonen skall gry och ljuset åter spridas. Så tänd ett ljus och mota bort mörkret, låt ljuset brinna för ljusets skull. Innan du eller jag ens märkt det, är våren här igen och alla björnar kan komma ut ur sina grottor