Hultsfredsfestivalen – en ny generation

När jag förut besökte Hultsfred så spelade Linkin Park och Rage Against the Machine. För oss i 90-talsgenerationen så hade Hultsfred ett väldigt dåligt rykte. Det sades att besökarna for dit för att supa, slåss och se på fotboll istället för att ägna sig åt det intensiva mötet med andra och den kontakt som endast kan ske när man lever primitivt. Musiken var riktad till mainstream-svennar och vald för att sälja så många biljetter som möjligt. Ändå for jag dit och gav festivalen en ärlig chans, om inte annat så för att kunna säga att jag varit där och vet vad jag talar om.

Mycket riktigt så vantrivdes jag. Dräggiga låtsas-anarkister som skar upp tält och snodde inte bara sprit utan även värdesaker verkade vara normen i den del av campingen som kallas Träsket, medan Ängen var full av fotbollsbrölande tuffingar av det slag som säger att sprit är nyttigt. Lite som Eddie Meduza fast utan självironi. Hela Hultsfred 08 blev, för mig, en studie i hur en festival absolut inte skulle vara.

Detta året blev lyckligtvis annorlunda, då FKP Scorpio, de nya ägarna av festivalen, tog fram fjärrkontrollen och skruvade upp kontrasten till max. Redan på tisdagen så kunde man känna stämningen och hur annorlunda hela upplägget var från förr. Emmabodavibbarna låg i luften, samtidigt som man kände en helt ny bris av internationell professionalitet. Bakom varje tälthörn verkade sjuka saker hända, vare sig de var planerade eller ej. I en del av campingen så hade Camp Umeå plastat in tre-fyra partytält och bedrev en exklusiv klubb (inklusive laminerade vip-pass, fett ljudsystem och dörrvakter) samtidigt som ett par killar i en annan del hade hittat en security-väst och skrämde upp fulla ungdomar med hot om att tillkalla både brandkår och polis. Campingen var en perfekt mix av sjuka idéer och flummiga innovatörer

Men det var inte förrän den omåttligt regniga torsdagen som jag övertygades om att Hultsfred verkligen kan bli den bästa svenska festivalen. Trots det abnormt horribla vädret så lyckades bland annat Prodigy, Primal Scream och inte minst Odd Future Wolf Gang Kill Them All göra spelningar som både kändes personliga och speciella, inte bara för att publiken älskade dem utan för att även artisterna verkade älska oss. På Hultsfred var det ingen ovanlighet för Bootsy Collins att gå ner i publikhavet och kramas, eller för Junior Boys att säga att de ville spela hela natten eftersom att de inte hade någon tidsbegränsning som stoppade dem.



Det är just det som får mig att tro gott om Hultsfreds framtid. Reportrar som bor på hotell och ger ett band två getingar för att det regnade under spelningen och forum-trash som bara ser publiksiffror kommer aldrig att förstå hur personligt och underbart detta var. Hur det kändes att få se sina lite mer obskyra favoritartister, som man aldrig kunnat tänka sig se i Sverige, uppträda inför en publik som faktiskt kan deras texter och inte bara är där för att bli fulla och pissa ner sig. De förstår heller inte hur det kändes att vakna på fredagen och inse att solen, som man nästintill glömt bort fanns efter torsdagens domedagsregn, faktiskt skiner. Om man inte var där, i just det nuet, så kan man aldrig förstå.



De som var där har förstått. De kommer i sin tur att försöka få sina vänner att förstå. Det vi får hoppas på nu är att det finns tillräckligt mycket skönt folk, folk som inte bryr sig om vad som skrivs i Expressen eller av dryga facebookare. Hultsfred kommer att välkomna dessa med kärlek och öppna armar. Men för att bli kär i festivalen så krävs det att man tar det där steget, att man vågar chansa. Där Emmaboda, för att bevara den hemtrevliga stämningen, inte vill ha fler besökare så är det tvärtom för Hultsfred. För att bevara stämningen som fanns där i år så måste vi alla våga chansa.

För om vi inte vågar så kommer Sverige aldrig ha en liknande festival igen.