I begynnelsen fanns en bergvägg

I begynnelsen fanns en bergvägg, jag tittade uppåt och såg hur den fortsatte längre än mitt öga kunde skönja.
Du behöver inte...
Viskade en röst i mitt huvud
Varför ens försöka, det är så jobbigt att klättra, men man behöver bara stänga munnen för att inte andas...
Jag slog bort tankarna, och började klättra
Det var svårt i början, men jag var inte ensam, det fanns två par händer som bar mig och hjälpte mig upp

Men ju högre upp jag kom desto mer fick jag klara mig själv
det var svårt och ibland kändes det som om jag skulle tappa taget
Det är bara att släppa och falla, döden kommer så lätt...
Men jag klamrade mig fast vid livet och klättrade vidare

På klippavsatser satt jag när regnet strilade
Det fanns stunder då jag ville lyssna till den viskande rösten
stunder då jag inte orkade mer
Hoppa, det är bara att hoppa
sa rösten
Hoppa, så slipper du att våndas

Jag ställde mig på kanten till avsatsen och såg ner mot djupet
"Hoppa, så lätt att hoppa..."
Tänkte jag och gjorde mig beredd
beredd att slippa plågan

Men, sedan gick det upp för mig
Ska jag verkligen låta all den väg jag klättrat varit förgäves?
Ska jag finna mig besegrad?
Ska jag låta andra bestämma vart min väg bär hän?

På darriga ben kravlade jag mig upp, tillbaka till livet.
Föll ner på livets kudde, hård som sten
jag ska kämpa till sista blodsdroppen...
JAG SKA!!!