I luftgevärslokalen var hälsa inget som prioriterades

Men sportlovet var inte bara en vecka där jag kunde glänsa bland kamrater och eventuella kärleksintressen, det var också ett ypperligt tillfälle att prova på alla de där konstiga och annorlunda sporterna utan att riskera handdukspisk i duschen av ens stöddiga fotbollskompisar. Exempelvis luftgevärsskytte.

Kommunens luftgevärsklubb låg undangömd djupt nere i en dammig källarlokal i ett gammalt hyreshus vid torget. Det var lågt i tak, dunkel belysning och en unken luft som skvallrade om att här nere var minsann hälsa inget som låg högt på prioriteringslistan. Lokalen skulle lika gärna kunna vara ett tillhåll för smutsig narkotikaförsäljning, olaglig spelverksamhet och handel med baltiska traffickingoffer.

Men nu var det alltså det dystra mörkret klubbstuga för kommunens luftgevärsförening, som bestod av ett par hopskrumpna före detta jägare och några vapenkåta sjuttonåringar med fjuniga mustascher och skeva rasideologier.

Klubben tog hur som helst sportlovet på extremt allvar. Det här var ju deras stora möjlighet att locka över bygdens småpojkar från handbollen och fotbollen. Så de slog på stort och bjöd på kanelbullar och läskedryck. Och o-b-e-g-r-ä-n-s-a-d tillgång till ammunition! De hoppades väl att vi skulle bli sockerhöga och vapentokiga och i ruset glatt kasta över våra hundralappar och små oskuldsfulla själar för ett medlemskap i klubben.

Så blev det ju aldrig. För så fort läsken var uppdrucken och bullarna nersmaskade tackade vi för oss, snörade på gympadojorna och kilade snabbt över till den nybyggda sporthallen. Där var det skyhögt i tak, gnistrande belysning och en frisk luftkonditioneringsbris virvlade omkring i lokalen.