Idomininfluensa och brunkrämsbakterier

Simon verkar frysa, trots molnfri himmel och de 20 grader i luften som värmer oss lyckliga Stockholmare en lördageftermiddag i augusti. Han vi väntar på är Erik och stället där Simon inte pallar att stå i en sekund till är Plattan, Sergelstorg.

Vi står upp, och ifrån vår utkiksplats stirrar vi på tonåringarnas egna minoriteter; Emos, Täbbs, Fjortisar. De sistnämnda äcklar oss mest. Begreppet fjortis var en gång en slang för en nyss fylld fjortonåring. Nu är fjortis för vissa en identitet. För andra är det ett värre skällsord än hora.

Vad hände egentligen? Hur blev det såhär? Att tjejer frivilligt väljer att missbruka smink, alkohol och sin egen integritet? Ska vi göra som vi alltid har gjort och skylla på den klyschiga syndabocken massmedia? Eller finns det en dold orsak som vi inte har upptäckt ännu?

De som hånskrattar åt fjortisarnas profiler på Playahead, skulle de istället stanna upp och betrakta dem från en annorlunda synvinkel skulle de inte se en minderårig tjej med alltför mycket smink. Istället skulle de förmodligen se en liten flicka som i grund och botten är osäker. Förlåt mig för att jag slänger pinfärska, nygräddade moralkakor i ditt ansikte som om detta vore en pajkastnings-utbildning för clowner, men vad jag har att säga är nödvändigt att höra.

I tonåren är frågan ”Vem är jag?” den vanligaste. Den är också för oss flesta den svåraste att besvara. Att då kunna bli någon, att kunna besvara frågan genom att göra någonting så simpelt som att köpa de rätta kläderna och missbruka smink, är plötsligt oerhört oemotståndligt. So what, folk jag inte känner kommer att se ned på mig, men jag kommer åtminstone få bekräftelse från andra och vara någon. Låter som en uppoffring jag kan göra, tänker de flesta mer eller mindre direkt.

Ur vissas synvinkel är detta oerhört patetiskt. Att folk frivilligt väljer att bli någonting så kollektivt hatat som en fjortis. Jag äcklas av att se tjejer stå vid Plattan och skämma ut sig själva genom att bara stå där. Flera gånger har jag velat gå fram till dem och skrika: ”STYR UPP ER FÖR FAN!”

Så varför skriker jag inte? Några stycken över detta skrev jag om en syndabock men namngav ingen. Det är eftersom det inte finns någon. Jag tror att vi alla har haft en fjortisperiod; en tid i våra unga liv där vi inte riktigt har varit oss själva eftersom vi har trivts bättre som någon annan. Men sen har vi växt upp och funnit svar på den fråga vi helt enkelt besvarade fel från första början. Förstår ni vad jag försöker förmedla här? Att vara fjortis är kanske bara ingenting mer än en fas i livet; en del av puberteten. Jag försöker inte hitta en giltig ursäkt att klä sig bedrövligt, bete sig som en efterbliven b-kändis och supa bort halva sin hjärna. Vad jag däremot försöker göra är att förklara varför de gör ... det de gör.

Vi är i tonåren. Vi litar på snabba, enkla lösningar. Vi super istället för att prata ut om våra problem i familjen, vi tar ut vår ilska på småsyskon eftersom vi inte blir accepterade i gänget. Vi tar aldrig itu med våra problem, vi ignorerar dem istället för att lösa dem. Är det då så svårt att förstå varför fjortonåringar blir fjortisar när de inte kan lista ut vilka de är?

Det hela handlar om att hitta sig själv; en av de viktigaste sakerna i tonåren. Så låt dem. Låt dem klä sig smaklöst, sminka sig vulgärt och låt dem skriva dikter på Playahead om hur mycket de älskar sina bästa vänner. Det finns ändå inte så mycket man kan göra. Vem vet, om min lilla hopsnickrade teori håller kanske det inte kommer ta lång tid innan vi blir undervisade på biologilektionerna om mens, puberteten och fjortisperioden.