Ni säger: ”Gud har skapat man och kvinna för varandra och kan den sorten inte skaffa barn på egen hand så är det inte meningen heller.”
Ni säger: ”Barnet kommer behöva både en manlig och en kvinnlig förebild och de kan ju inte få en fungerande uppväxt med de där."
Ni säger nästan det värsta av allt: "Men tänk på barnet, det kommer ju utan tvekan att bli mobbat med sådana föräldrar."
Den sorten, de där, sådana. De som inte är som Ni. De homosexuella par som förtvivlat anstränger sig för att kunna skaffa barn. De som anatomin givit fingret för att förevisa dem som avvikande och särpräglade, inte som alla andra.
Jag säger; Menar er Gud då att sex och barnagörande är ett mått på kärlek? Är det ett allomfattande faktum att om du nu kan ha sex med din partner och i enlighet med detta avla fram ett barn, då är ni i hans ögon ett adekvat par? Hur är det då för dessa ovilligt infertila män och kvinnor, undrar jag. Är det meningslöst för dem att ens försöka skaffa barn, när nu Gud uppenbarligen dömt dem som ett hopplöst fall?
Jag säger; Stackars, stackars alla de barn vars föräldrar avlidit eller på annat sätt försvunnit ur deras liv. Inte bara för att en del av de själva försvunnit ur deras tillvaro, utan för att de nu aldrig kan få en fungerande uppväxt, trots vänner, släkt och bekanta. Det yppersta vore utan tvekan att ha så många som möjligt i ens liv som älskar och stöttar en. Men hellre en enda förälder, än två av samma kön. Eller?
Jag säger; Självklart! Givet! Otvivelaktigt! Så länge det finns individer med ett tankesätt som ert kommer barn till homosexuella föräldrar alltid att bli utstötta. Ni har givit mobbarna makten och förmågan om Ni förutsätter att utfrysning väntas dessa barn.
Ska vi således dra slutsatsen att de som lever med någon som bär på samma könsorgan som de själva inte kan vara lämpliga föräldrar? Att de är fullständigt inkapabla att fostra, följa, älska och handleda sina barn genom livet? Eller kan det vara så att om du motarbetar kärleken är du alltid en förlorare?