Illusionen av mervärde

"Starkast överlever. Svagast går under". Det påstod Charles Darwin för ungefär tvåhundra år sedan. Han menade att det finns en slags grundlag inom naturen som avgör vilka som hamnar högt och vilka som hamnar lågt. Jag tror alldeles säkert att det ligger något i det, men ibland är hierarkierna obefogade. Många människor verkar inte bry sig om att sätta sig in i vad de säger sig tro på. President Bush förvånansvärt höga popularitet för några år sedan kan förklaras med det resonemanget. Min teori är att personer som inte tror på sig själva tenderar att glorifiera ledare och ikoner inom media för att slippa hetsa sig själva till stordåd. För visst är det väl ofta lättare att tro på någon annan än på sig själv?

Jag läste alldeles nyligen om att flasknosdelfinen nu har blivit utrotad, en effekt av Kinas industrialisering. Efter åratal av hot gentemot dess existens har rasen nu utraderats från jordens yta. Här har vi en annan form av negativ upphöjning. Är inte detta ett lysande exempel på människans förhållande till djuren? På det Darwin förespråkade? På människans förmåga att höja sig över vår planets resterande varelser, som på piedestal? Tragedin med delfinens utrotning har inte någonting med en miljard kineser att göra, utan med några få människor som råkar ha makten, förtjänt eller oförtjänt. Händelsen med delfinen innebär en total utrotning av ett ryggradsdjur, något som inte skett på 50 år. Ryggradslöst av Kina, ryggradslöst av mänskligheten. Men så var det ju det här med att den starkaste överlever…

Något som dock kan påverka oss lika mycket som politiska ledare är kändisikoner. Media har en stor inverkan på stjärnstatus, det är nästintill ett obestridligt faktum. Media kan skapa idoldyrkan och på snudd till besatthet gentemot kändisikonerna. Ibland bryts dock fasaden av vissa kändisars mervärde, och tecken på mänsklighet framhävs. För mig är det i alla fall en oerhörd befrielse när dessa tas ned på marken igen. När Kronprinsessan Victoria får en platt-tv på bemärkelsedagen istället för något stort dyrt konstverk ler jag. Jag njuter när folklighetsprofilen Anders Lundins planer för kvällen är att läsa igenom instruktionsboken till det trådlösa nätverket, och jag njuter när den store popikonen Per Gessle halkar på en regnvåt scen någonstans i Sverige och klagar på att någon gjort ett dåligt jobb. Dessa tillfällen skapar hopp för Svenssons som underskattar sig själva, för alla jantelagspredikare och för dem med mindervärdeskomplex.

För i slutändan torde ju vi alla vara jämlikar, minsta bakterie till högsta överhuvud på Tellus. Det som förenar oss alla är den gemensamma okunskapen om vad vi egentligen har att göra här på jorden och var vi ska ta vägen efter döden. Och ur denna synvinkel spelar piedestaler ingen som helst roll. Det känns väldigt tryggt.