Immanu el – They’ll Come, They Come
 |
Man går under hela livet och väntar på Den Där Skivan vars varenda ton gör att hela kroppen vibrerar i en enda stor epileptisk rysning. Jag kan ha hittat den nu.
Immanu els debutalbum sorterade jag genast in under min egenskapade kategori ”Skivor som man längtar efter”. Och det är som det låter, viss musik gör att man längtar hem bara för att lyssna på den. Man drar åt sig makaronpaketet i affären lite extra snabbt och man hoppar över vartannat steg i trappuppgången.
Det som är otroligt är att Immanu el består av en bunt 20-åriga grabbar från Jönköping. Inte för att jag har några fördomar om 20-åriga grabbar från Jönköping, men jag kunde aldrig tro att en så pass ung grupp kunde skapa något så här pass fantastiskt. Musiken är så känslomässigt laddad att den skulle kunna knäcka vilken hårdnackad machokille som helst.
Skivan inleder med Under Your Wings I’ll Hide som är något utav det vackraste som har haft äran att ljuda ur mina högtalare. Marcherande trummor ligger bakom de löjligt fina gitarr- och pianomelodierna och ger grund för tio minuter rent välbehag, och som lök på laxen bjuder Claes på en sångprestation modell apbra.
Där skulle det kunna ha varit bra. Skivan hade kunnat bestå av en enda låt och fortfarande vara köpvärd. Nu är det ju inte så. Den består av sju låtar till, och skulle jag ge mig på att beskriva hur bra varendaste en av dem är skulle jag få slut på mina dalmålssuperlativ. Därför nöjer jag mig med att nämna även andra låten Home. Förut hette den Kina och är den låt jag enligt hemsidan last.fm har spelat allra flest gånger. Nu har den fått ett nytt namn, ett nytt arrangemang och en ny text, och den är om möjligt ännu bättre än förut. De djupa trumslagen i introt är något av det mest majestätiska jag har hört och resten av låten är en ren orgie i fina gitarr- och fiolstråkar.
Som du kanske misstänkte är They’ll Come, They Come numera medlem i min topp 5-albumlista genom tiderna, och det verkar som att jag har fått ett par nya idoler.
Andrés åsikt
För tre veckor sedan skuttade jag hem från Immanu Els release-party i Lund med ett löjligt leende på läpparna och en kopia av deras debutalbum They’ll Come, They Come under armen.
Och efter ett dagligt lyssnande kan jag glatt konstatera att albumet infriat alla mina oförskämt höga förväntningar med råge. På den runda cd-skivan har de fem bandmedlemmarna nämligen lyckats klämma in 50 minuter med något utav den finaste musik som nått mina välpolerade öron.
Från mastodontlåten Under Your Wings I’ll Hide, som inleder albumet med en tio minuter lång kavalkad av känslor, färdas vi genom hypnotiserande trummor i Home, himmelskt pianospel i White Seraphs Wild och ljuvliga gitarrmelodier i Astral Days, innan vi når Panda - skivans enligt mig allra största höjdpunkt.
Panda är kort sagt en av de absolut bästa låtar jag någonsin har hört och det ligger något väldigt vackert i dess dystra melankoli. Låten andas så mycket höst att det känns som att löven på träden färgas röda, skrumpnar ihop och sakta faller till marken under de drygt åtta minuter den pågår. Textraden ”I will stand tall when the winter gets to us, if you stay with me” är dessutom, i all sin enkelhet, den rad på albumet som berör mig allra starkast.
They’ll Come, They Come är tveklöst ett av de starkaste album jag hört hittills i år. Och att det är ett par svenska 20-åringar som ligger bakom gör det hela ännu mer imponerande.
Lyssna på dem här.
Och läs intervjun här.
