Ingen rädder för vargen här?

Det är ett, för vissa, väldigt laddat ämne jag nu tänker skriva om. Vissa av er kommer nog tyvärr tycka att jag är en hemsk och okänslig människa, andra är förhoppningsvis lite mer förstående. Någon djurvän har jag väl aldrig riktigt varit. Dock har jag, från en sak till en annan, alltid varit bra på att tycka saker utan att ha belägg för det och utan att veta om mina argument saknar relevans och validitet eller ej. Så i mina ögon lät det helt absurt att man ville skjuta en massa vargar bara för att några hästar blivit så svårt rivna av dem att de var tvungna att avlivas. Men brukar det inte vara så att man inte bryr sig om problemen på riktigt förrän de drabbar en själv?

En sen kväll kom min mamma hem och jag stod i hallen och var precis på väg ut för att gå en sväng. Hon frågade var jag skulle gå och när jag sagt det berättade hon att de samma morgon sett tre stycken vargar i skogen precis bredvid vägen där jag tänkt gå. Jag gick inte ut den kvällen. Följande kväll när jag gick bredvid den stora, dimmiga åkern i beckmörkret var det allt jag kunde tänka på. Vad skulle jag göra om jag plötsligt vänder mig om och möts av tre kalla, genomborrande ögonpar, tillhörande tre ilskna vargar? Ska man spela död, ska man försöka springa därifrån? Eller är det björnar det gäller? Herre gode Gud, det finns 2000 björnar i Sverige, och en väldigt stor andel av dem i min omnejd. Varför skulle ingen av dem kunnat stå precis bakom mig just då? Jag vet att ingen människa dödats av varg i Sverige på mer än 140 år, men vem kan vara riktigt säker?

”Skjut, gräv, tig!”. Visst låter det brutalt? Det syftar på att man ska tjuvskjuta varg, gräva ner dem om sedan tiga om det som om ingenting har hänt. Detta utövas bland jägare, det vet jag, och samtidigt som det verkligen är brutalt så har jag fått lära mig att myntet alltid har två sidor. Vad gör man om man bestämt sig för att flytta ut på landsbygden, skaffa massor av djur och bara njuta av det lugn och den fridfullhet som det kan ge, och så kan man inte nyttja det eftersom man inte vågar gå ut på kvällen eller får ha djuren i fred? När ens dotters älskade häst blivit ihjälbiten av björn eller varg, kan det inte vara så att man slutligen får nog? Lite som pappan med den utvecklingsstörda sonen som sköt ihjäl den där 15-åringen i Karlskrona. Man får nog.

”Vargen är bara en slags hundras”, ”hundar är minst lika farliga”, ”björnen är lika rädd för dig som du är för den”. Sådant får jag höra hela tiden. Om det hjälper? Inte det minsta. Jag erkänner och är medveten om att jag påverkats av den bild som samhället och media försöker måla upp kring dessa rovdjur. Så det vore underbart skönt och så väldigt politiskt korrekt att kunna säga att jag inte är rädd för dem och vilja att de ska kunna leva i symbios med människor. Ni som vill bevara den svenska faunan och den naturkulturella status det innebär att ha varg är nog lovligt uppretade. Men ärligt talat hörrni, är det värt att ha ett snäppet smartare hunddjur med lite tjockare svans än normalt i skogen inom landets gränser? Är det värt det om priset vi får betala är att människor känner sig ständigt rädda, inte vågar låta sina barn leka utomhus och får sina djur ihjälbitna? Du får inte skjuta en varg eller björn förrän den hotar din eller låt säga din jakthunds liv eller hälsa. I praktiken blir alltså detta först när vargen eller björnen börjat angripa dig eller exempelvis din jakthund. I praktiken blir alltså detta först när det kan vara för sent att faktiskt göra något.

Men vad kan jag göra för att påverka, förutom att skriva den här inte på långa vägar djupgående texten? Det är politiker på Rosenbad i Stockholm som råder över detta, de som inte påverkas ett endaste dugg. Om två stycken vargar och fem björnar sprang omkring löst inne i Stockholms city och bet ihjäl chihuahuor, hur länge tror ni att de skulle få leva? Det är extremt lätt att uttala sig om att bevara så många djurarter som möjligt, samt påstå att varg och björn inte är farliga om man slipper utsättas för rädslan själv. Varför får inte jag och alla andra norrlänningar som bor i väldigt vargtäta områden själva bestämma hur vi vill ha det? Är det så konstigt att man ser genom fingrarna på lagen och modifierar den till egen fördel? Och varför fick i sådana fall inte jag vara med och rösta om trängselskatten till Stockholms innerstad? Jag åker till Stockholm mycket oftare än vad det siktas varg i Sveriges huvudstad, så vore inte det helt rättvist? Kanske är det en dålig jämförelse eftersom det så vitt jag vet inte förekommit varken en regional eller nationell röstning om huruvida vargar ska få skjutas eller ej, men jag tror ni förstår vart jag vill komma.

Jag vet att det vore väldigt fint om jag bara kunde slappna av och tänka att dessa djur inte är farligare än andra. Precis som man som flygrädd ska tänka att det är bra mycket farligare att åka bil än att sitta i en enorm metallkapsel 10 kilometer upp i luften. Om man tänker statistiskt sett. Men man kan inte blunda för rädsla, hur mycket man än vill. Jag är osäker, ambivalent, står och velar. Hur ställer du dig?