Intervjuer: Personlig assistent, butikschef och sjukvårdsdirektör

"DET FINNNS INGET 'SÅ HÄR ÄR DET'"

Sofie Helgesson.

Ibland leder det ena till det andra. Sofie Helgesson gick omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och har sedan dess jobbat en hel del som personlig assistent. Nu pluggar hon till socionom.

Berätta lite om en personlig assistents arbetsuppgifter!
– Att vara personlig assistent är så himla skiftande. Det finns inget ”så här är det”. Det är olika för varje person. Det kan vara alltifrån hushållssysslor till personlig hygien och träning.

Vad krävs det för utbildning för att vara personlig assistent?
– Det krävs egentligen ingen särskild utbildning. Det är brukaren och de anhöriga som avgör om man passar eller inte. Det handlar mycket om hur man funkar ihop med personerna. Men ofta föredrar man personer med undersköterskeutbildning, speciellt där det är mycket omvårdnadsuppgifter, som medicinering och kateterbyte.

Varför valde du att utbilda dig till undersköterska?
– Jag tänkte att det är bra att ha som extrajobb, samtidigt som jag kunde få högskolebehörighet. Jag har alltid gillat att jobba med människor och jag tror att det här är bra att ha som erfarenhet oavsett vad man vill jobba med sen.

Vad är det bästa med jobbet?
– Att se att man kan göra någons situation bättre. Man känner sig behövd och det är fritt. Vill man hitta på något speciellt kan man föreslå det. Som att åka till Kolmården eller gå på bio.

Och det sämsta?
– Det är ensamt ibland. Ofta jobbar man själv, vilket gör att man kanske inte får samma kontakt med sina kollegor som man hade kunnat få annars.

Vilken egenskap anser du är viktigast för en personlig assistent?
– Får jag bara välja en?! Oj, det finns så mycket … Men då tycker jag att kunna anpassa sig till olika situationer. Man ska vara sig själv, men det funkar inte alltid.

”DET ÄR JU DET HÄR JAG VILL”
Vanligtvis jobbar sjuksköterskor inom sjukvården, poliser jobbar som poliser och brandmän jobbar inom brandkåren, men långt ifrån alla ramlar in i en yrkesbana som ens har någonting med den ursprungliga utbildningen att göra. Jag pratade med Mats Appel som pluggade statsvetskap tills han kunde titulera sig som nationalekonom, och nu är butikschef i en Ica nära-butik.

När jag kommer in i butiken för en pratstund står Mats och skämtar med några barn som kretsar kring sin mamma och inte riktigt vet vart de ska ta vägen. Det hela ser väldigt trevligt ut, och ganska typiskt för en liten butik på en mindre ort där nästan alla känner alla. Mamman går till kassan, barnen följer med och snart berättar Mats hur han hamnade här och varför han vill stanna.

Han jobbade som nationalekonom ett tag, tills han tröttnade på runthoppandet som sådana jobb ofta medför. Planen blev att jobba på Ica och söka jobb under tiden.
– Och det var då jag kände att det är ju det här jag vill.

Insikten att ett socialare jobb lockade mer än en högre lön medförde att Mats sökte efter en butikschefstjänst i en av Ica:s butiker och en tid senare tackade han ja till platsen i en liten Ica Närabutik.

Skulle du vilja jobba i någon annan större butik?
– Ja, jag vill till en större butik sedan. En större Ica Närabutik eller en supermarketbutik. Absolut inte en Maxibutik. Där blir det för stort och för anonymt. Man tappar kontakten med kunderna.

Vad är det konstigaste som hänt dig på jobbet?
– Det var några som snodde alla utemöblerna från kaféet härintill och ställde dem på vårt tak.

Vad är det bästa med jobbet?
– Det sociala. Att träffa kunder och få lära känna dem.

Och det sämsta?
– Sämsta? Hmm ... Slitet..

Christina Karlsson.

”DET SOM DRIVER MIG ÄR ATT HELA TIDEN FÅ VARA MED OCH UTVECKLA”
Ibland hörs kommentarer som antyder att alla chefer är män. Och visst, många chefer är män. Men långt ifrån alla. Jag pratade med en av de kvinnliga. Hon heter Christina Karlsson och är sjukvårdsdirektör. I botten har hon en läkarutbildning som resulterade i att hon kan titulera sig som psykiater, och nu har hon alltså tagit sig ut ur psykvården och in i bossandet. Christinas huvuduppgift är att leda sjukvårdsområdet. Hon är chef över verksamhetscheferna som har specialistområden och jobbar mycket administrativt. Det är medarbetarsamtal, ledningsmöten och dialoger med klinikerna.

– Jag sätter igång och stöttar medarbetarna i utveckling och ser till att ekonomin är bra samtidigt som vården är god.

Christina berättar vidare om hur roligt hon tycker att det är att vara psykiater och nämner att en av de sakerna som gör det så roligt är att man möter människor och ser människan i sitt sammanhang, förmodligen på ett tydligare sätt än inom många andra områden i sjukvården.

Vad är det bästa med ditt jobb?
– Att det är ett omväxlande teamarbete där man får möjlighet att påverka. Det som driver mig hela tiden är att få vara med och utveckla för att vården ska bli bättre.

– Det är roligt att peppa yngre till god utveckling, men även att peppa de äldre.

Och det sämsta då?
– Nej, det finns inget sämsta. Men det är ju komplext … Fast det är inte sämst. Nä, den frågan passar jag.

Har du mött några fördomar i egenskap av att vara kvinnlig chef?
– Nja. Det är inte mycket, men visst finns det. Fast jag har mött ganska många fördomar mot kvinnliga läkare. En infektionsläkare, som var bara några år äldre än mig, sa en gång ”Syster, vad var tempen på patienten?” till mig som läkare. Och ibland kan man undra om en del män tar en på allvar. En del tycker nog att det är svårare att prata med en kvinna, medan andra tycker att det är lättare.

Och slutligen, vad har du för tips till ungdomar som ska välja utbildning eller bara funderar över vilket yrke som passar dem?
– Låt inte andra påverka dig. Tänk inte på alla fördomar som finns. Välj det du vill!