Jack Johnson – Sleep Through The Static

Ja, ett album om att uppfostra barn, det låter ganska lamt. Men jag kan gladeligen informera er om att det är det verkligen inte, det är allt annat än lamt. Det är moget, men inte som bruna bananer. Det är lugnt, men inte tråkigt. Det är avslappnande, men inte tjatigt. Han lyckas sitta där och bara enkelt och slätt vagga in en i rytmen med sin lilla gitarr.

Jack Johnson har själv valt att spela in skivan med hjälp av solenergi, endast. Låt nummer ett på skivan, All At Once, berör temat ytterligare, för, som han själv vill påpeka, det där med barn är något mer långsiktigt än så – man måste ta hand om världen de ska växa upp i också. Han sjunger om ett vidare perspektiv. Och en plötslig känsla av att vilja ha Jack Johnson som pappa infinner sig - han är en av de där få artisterna som faktiskt verkar leva som han lär. Han tänker inte bara, han handlar också.

Det är inte överraskande bra, det är det inte. Det är inte överdrivet mycket bättre än till exempel In Between Dreams (2005). Men det är å andra sidan att ställa ett enormt stort krav. Det är inte heller sämre, inte alls. Han har lagt sig på en nivå, och han ligger stadigt kvar där. Det är fortfarande bra. Fortfarande vackert. Det är fortfarande Jack Johnson.

Äh, vi lyssnar på en av låtarna istället. En video säger mer än tusen ord.
If I Had Eyes: