Jag har blivit grå

Jag var en gång i ett litet rum, det var grått. Det fanns ett fönster, om man tittade ut såg man en vägg, den var grå. Det fanns en lucka i dörren, där de lämnade in mat varje dag, den var grå. Denna gråa färg, är nog det vackraste som finns, den ger dig nyskapande tankar, den ger dig så mycket ångest att du banka ditt huvud i väggen tills du inte längre vet vad du heter. Den får dig att inte bara ifrågasätta din existens, utan också att uppskatta varenda liten solstråle som når ditt egentligen helt igenbommade öga. I enkla ord; färgen grå ger dig den mest intelektuella undervisning du någonsin kan få, den berikar inte bara den lilla andel av din hjärna som du faktiskt kan använda utan också dina sex sinnen, som i vanliga fall aldrig ifrågasätts, utan bara används i syfte för att få ta del av den lycka, som förövrigt existerar på en illegal nivå.

Jag vaknade av bussen, som jag i vanliga fall inte brukar göra. Vi bodde på Stjärnvägen 3, mamma sa alltid att jag skulle bli en stjärna, för vi bodde ju faktiskt på stjärnornas väg. Sju meter från våran ytterdörr, fanns en busshållsplats och således en ständigt körande buss, som i alla fall jag tyckte körde förbi oss fler gånger än den egentligen borde ha gjort. Den första bussen gick klockan 05:35, och jag brukade inte vakna av det brummande ljudet som tjöt i öronen när den stannade utanför våran dörr, men den dagen gjorde jag det, varför vet jag inte.

Jag ställde mig upp, kliade mig i håret och tog på mig mina mysiga tigertofflor. Jag öppnade dörren enormt försiktigt, för jag visste att mamma skulle bli galen om jag väckte henne så här dags. Det var sol ute. Jaja, det räcker nu!, utbrast han i ilska. Gå tillbaka till dit du hör hemma, sa han med en bestämd ton.
Jag stängde av, tröck på off-knappen, låste dörren, jag skickade rent ut sagt alla blickar, röster och tankar bort från min omgivning till en annan dimension. Där existerade bara olycka, så jag tyckte att dem lika gärna kunde vara där. Här finns bara jag, den melodi som följt mig genom livet och det ständigt växande träd som jag en gång satt vid och som jag för alltid kommer ha bredvid mig.

Nyfikenhet, osäkerhet eller bara idioti, vad jag än kommer på för ursäkt, för de 11 sekunder som förstört mitt liv så kommer varken mina matematiska formler, min enorma självömkan, min obeskrivligt, förevigt och ständiga ångest eller mina banbrytande svar på mänsklighetens största frågor, aldrig få ut mig härifrån. Deras misär är inte mitt problem. Ärligt talat så har jag bara ett enda problem, ett problem, som jag aldrig någonsin kommer att kunna lösa. Det är hur jag ska kunna färga, det enda som håller mig borta från den misär jag aldrig vill uppleva igen, nämligen min värld.