Jag kommer dödas av ett gäng amerikanska bikers

Jag har alltid haft en väldigt romantiserad bild av hur jag ska dö. Jag har tänkt att jag på ålderns höst ska slå mig till ro i en spansk liten kustby och sedan tillbringa dagarna sittande på en murken träbänk, med en cigarr i mungipan och blicka ut över det oändliga havet. Och så en dag när solen smeker min läderartade hy lite extra varsamt och fåglarna kvittrar sina allra vänaste sånger lutar jag mig helt enkelt sakta bakåt mot tegelväggen bakom mig och blundar in, stillsamt och obekymrat.

Den senaste tiden har dock den här bilden slaktats totalt av ett gäng amerikanska bikers. Jag började nämligen titta på den amerikanska tv-serien Sons of Anarchy för ett tag sedan och nu är jag övertygad om att det är den som kommer ta livet av mig.

Vartenda avsnitt är nämligen en jävla plåga, rent ut sagt. Det är en sådan fruktansvärd nervpärs att jag blir alldeles svettig, får svårt att andas och känner hur hjärtat är farligt nära gränsen till att skrika att nu får det fan vara nog och begå harakiri på ett av mina revben.

Det var efter högljudda hyllningar från nära vänner och kreddiga kulturjournalister som jag började följa serien, som handlar om ett motorcykelgäng i norra Kalifornien och deras minst sagt turbulenta vardag. Till en början tyckte jag det var en ganska blaskig serie, med platta karaktärer och en styltig storyline. Men ändå fanns det något väldigt magnetiskt i den. Något som fick mig att lägga alla mina ifrågasättanden åt sidan och bara hoppa upp på hojen bakom huvudpersonen Jackson "Jax" Teller, greppa honom stadigt runt midjan och åka med - vart resan än bar.



Visst finns det fortfarande mycket jag stör mig på, som att birollskaraktärerna är extremt stela och överdrivet stereotypa och att alla one-liners är alldeles för genomtänkta. Dialogerna är dessutom ofta usla och handlingen så överdriven att den blir svår att riktigt ta på allvar. Men Sons of Anarchy har ändå tagit över mitt sinne totalt. Jag har investerat så mycket hjärta i karaktärerna att varje liten motgång de har känns ända in i själen. Och motgångar, det har de minsann gott om.



Trots att jag måste pausa var och varannan minut för att hämta andan kan jag helt enkelt inte få nog av serien. Tredje säsongen avslutades med ett gastkramande avsnitt och väntan på den fjärde, som är tänkt att rulla igång i september, är minst sagt olidlig. Jag bara måste få veta vad som kommer hända Jax och hans familj. Om jag så ska behöva dö på kuppen.