Jag saknar dig, jag saknar dig!

Jag saknar dig, jag saknar dig!
Av Peter Pohl tillsammans med Kinna Gieth

1992
Rabén & Sjögren Bokförlag

”Nu är det maj månad och hemma i Rosengården sitter två flickor, Cilla och Tina heter de. Enäggstvillingar är de och ska fylla fjorton år i sommar. Men det får Cilla inte vara med om – hon kommer snart att dödas i en trafikolycka. Det är det vidrigaste som hänt mig, och jag berättar det med en gång, för det här är inte menat att vara en spännande story med ett fiffigt slut som måste hållas hemligt till sista sidan, utan det handlar om Tina som blev kvar, tvungen att försöka stå upprätt och hålla balansen i livet utan Cilla. Och jag som berättar är Tina, men jag vet att jag inte kommer orka berätta om ”mig”, så därför säger jag ”hon” i stället.”

Så börjar Jag saknar dig, jag saknar dig!, skriven av Peter Pohl tillsammans med Kinna Gieth. Boken berättar om Tina, tvillingen som blev kvar, tvungen att försöka leva vidare fastän det känns som om halva henne har dött, hur hon måste försöka ta hand om sina föräldrar som bara går runt hemma och sörjer. Under sommarlovet träffar hon kärleken men blir sviken, och när skolan börjar så verkar alla omkring henne tro att hon redan glömt sin tvillingsyster, ingen verkar förstå varför hennes betyg rasar och varför hon får utbrott hela tiden. Dikterna nedan är tagna direkt ur boken.

Jag vill vara en tår,
födas vid ditt öga
färdas längs din kind
dö vid dina läppar.

Boken är en sann historia. Hösten 1990 fick Peter Pohl ett brev från Kinna Gieth, då 14 år. Hon berättade i brevet att hon hade läst hans bok Alltid den där Anette! tillsammans med sin tvillingsyster Jenny. I slutet av den boken dör Anettes tvillingsyster och tillsammans hade tjejerna pratat om just det, vad skulle hända om en av dem dog. Just det hände ett par veckor senare, Jenny omkom i en trafikolycka. Ett halvår efter olyckan skrev Kinna ett brev till Peter Pohl och frågar om han kunde tänka sig att skriva en bok om just det tillsammans med henne. Först var Peter ovillig att dra sig in i projektet men gick ändå med på att försöka skriva tillsammans med Kinna, och ett drygt år senare var boken färdig. Den belönades med Augustpriset 1992 och den tyska översättningen fick Deutscher Jugendliteratur Preis 1995.

”Faan! flämtar Cilla bakom Tina. Det är ju så helvetes kul i plugget, och så springer man för att komma dit! Han kör inte ifrån oss! Ropar Tina över axeln just när de springer upp på Dödens Väg. Inte om han ser oss, nä! Ropar Cilla tillbaka. Tina skenar över vägen. Ett par steg på andra sidan, sedan smäller det till bakom henne - beskriv det ljudet, den som kan och vill! – däck skriker mot asfalten och ett fladder som från en skrämd flock fåglar bryter ut. Tina vänder sig om, vänder sig genast om, vänder sig om i det ögonblicket hon hör smällen, skriket, fladdret, men herregud, hur har Cilla kunnat hinna hamna ända där borta? Hon kan inte ligga där! Var är benen? Snöar det? Nej, det är papper som dalar, Cillas temaarbete som hon har fått klart över helgen, faller obegripligt från den klarblå himlen, och här stinker av bränt gummi, Cilla, för faan, har du gått av på mitten!”

Boken väcker också många tankar och känslor och det händer ofta att man tänker på saker man själv varit utsatt för. Det är väldigt lätt att känna igen sig i boken eftersom den tar upp tankar och känslor hos en helt vanlig tjej i tonåren och det är väldigt lätt för läsaren att känna igen situationen hon hamnar i. Boken är väldigt välskriven och den blandar sorg, glädje, ilska, kärlek och förtret på ett sätt som får den att framstå som mycket verklig. Den innehåller många dikter och känns väldigt genomtänkt.

Jag vet att allting har ett slut
allting måste ha en ände
men om tiden inte runnit ut
svek du när du inte återvände.

Jag anser att alla borde läsa den här boken, speciellt människor som på något sätt kommit i kontakt med döden, just för att den tar upp saker som alla varit med om och kommer att vara med om någon gång under sitt liv – då speciellt döden. Det som händer Tina är unikt och det är hennes tankar och känslor som tas upp. Därför kommer exakt samma tankar och känslor aldrig att uppträda hos någon annan, men jag anser ändå att man har en mycket bättre förståelse för vad som händer de som drabbas av döden i den närmaste kretsen. Jag tror att alla som läser boken kommer att bli mycket berörda och tycker att efter att man har läst ut den så är man inte riktigt samma person som innan.

”Om någonting är härligt, så är det att ha vänner. Om något är underbart, så är det att få skratta tillsammans med dem. Jag vet att jag ibland har anklagat folk för ytlighet. Men hur stora skatter jag än hittade på djupet, störst var ändå att till slut få stiga upp och andas ovanför ytan, andas luft som är så klar att ett leende syns och ett skratt når fram hur långt bortifrån som helst. Först när jag nästan hade kvävts bland de tunga skuggorna på bottnen, kunde jag inse glädjen i glittret som spelar över det lekande skvalpet på ytan.”

Om man nu ska ge den här boken ett betyg så kan jag inte ge den något annat än högsta betyg eftersom jag tycker det är så bra på alla sätt. Slutligen

De djupaste känslorna döljer sig längst in bland de osagda orden.