Jag stammar

Det har jag gjort sedan jag gick i lågstadiet. Varför jag inte gjorde det innan och varför jag började vet jag inte. Istället för att växa bort växte det liksom fram, utan vare sig traumatiska händelser eller omvälvande livsförändringar. Jag har inte blivit mobbad och har nog ändå alltid haft respekt. Visst finns det de som har retats, men det är inget som jag kan säga har påverkat mig. Det är snarare jag själv som har gjort det till en stor grej, något som förmodligen är ganska vanligt men som också beror mycket på personligheten.

På en skala från ett till tio ligger jag kanske i genomsnitt på en fyra. Tidigare har jag inte på något sätt sökt hjälp eller pratat om min stamning. Jag är nämligen den där envisa typen som skulle operera sig själv om han bara kunde. Samtidigt har det funnits ett stort mått av skam och en benägenhet att låtsas som om det regnar. Jag skulle ljuga om jag sade att inte bryr om hur andra uppfattar mig. För min egen del har det hela tiden handlat om mina egna känslor, även om många av dem har varit irrationella. Jag har aldrig hoppat över någon redovisning i skolan, trots ångest och illamående. Av någon anledning så kände jag mig tvungen att genomföra det, för att inte svika mig själv totalt. Men utöver det har jag undvikit många situationer och jag undviker fortfarande att prata för att inte riskera att stamma. Att jag är blyg som person gör väl inte bättre men det är lätt att stamningen blir en ursäkt för att rättfärdiga blygheten.

Trots det så är skillnaden i mitt beteende för ett år sedan jämfört med idag ganska stor. Jag har varit på intervjuer för telefonförsäljarjobb, påbörjat en kockutbildning och besökt en logoped i ungefär ett halvår. Det där med telefonförsäljarjobb var förstås inte helt seriöst, jag såg det mer som en utmaning. Dessutom hade jag väldigt lite att göra just då. Den andra intervjun som jag var på gick faktiskt väldigt bra och jag var nästan säker på att bli uppringd. Troligtvis gick jag till överdrift när jag skenade iväg om kontakter hos Ericsson och mingelpartyn på Café Opera. Tanken med kockutbildningen var att fixa en schyst yrkesutbildning att ha i bakfickan, men det blev givetvis även en utmaning rent socialt. I köket är det dessutom ett måste att göra sig hörd för att undvika missförstånd, så jag kan inte säga något annat än att det har påverkat mig positivt.

Besöken hos logopeden är dock det som har varit mest givande. Jag har varit tvungen att spela in mig själv på band och analysera minsta stavelse. Detsamma gäller mina tankar och mitt beteende. Det är inte så att själva företeelsen med negativa tankar var något nytt för mig, men tidigare har jag inte tagit tag i det på samma sätt. Tankar kan också vara omedvetna och ge upphov till impulsiva handlingar, vilket kan vara svårt att motverka om man inte gör det aktivt. Att ha ett neutralt bollplank som vrider och vänder på saker är inte heller så dumt alla gånger.

En vanlig fråga brukar handla om man som stammare tar illa upp när någon fyller i meningar. Själv så bryr jag mig inte men det händer så klart att det blir fel. Att stamningen alltid beror på nervositet är tillika en vanlig missuppfattning. För mig gör det åtminstone inte det, men jag har svårt för att sätta fingret på vad som gör att blir fel. När jag redovisade projektarbetet i gymnasiet så gjorde jag det inför fyra klasser hopklämda i ett litet klassrum. Med fem minuter kvar till start fick jag reda på att jag var först ut och det vore en underdrift att säga att jag var redo att byta kalsonger. Dock lyckades jag vända på allt och kom in i ett saligt flyt där jag improviserade hela redovisningen och prickade in ett VG. Fast jag kan likväl få ångest inför att beställa pizza och gå och gräma mig en kvart innan jag orkar lyfta luren. Det är just oförutsägbarheten som är påfrestande. Och frustrerande.

Innerst inne så hatar jag fortfarande att stamma och jag vet inte om den känslan någonsin kommer att försvinna. Men jag ser inga begränsningar karriärsmässigt när det gäller de yrken och ämnen som jag är intresserad av. Jag har slutat att använda stamningen som en ursäkt och istället börjat jobba med min blyghet. Det krävs nog ett visst mått av självinsikt och mognad för att kunna ta tag i saken, något som jag tidigare inte har haft. Ett moget beteende är inte alltid jämställt med ett moget inre.