Status är ett något relativt begrepp och kan delas in i många kategorier. Gemensamt för dessa kategorier är att den samlade statusen avgör vårat värde i samhället och i andra människors ögon. Vad som ger status pendlar från olika grupper. Det finns större grupper där exempelvis hela samhället kan räknas in och mindre grupper som består av ett fåtal personer. Gruppkänslan utgör själva grunden för statustänkandet. Utan en grupp förlorar statusen sin mening.
Det är status att knulla. Det är status att supa. Helst tidigt och mycket. Det är status att vara snygg, det är status att vara social och det är status att ha rätt kläder. Detta är givetvis bara generaliseringar och något som är mer förbehållet yngre åldrar. I vuxenvärlden försvinner mycket av det ytliga och ersätts istället med faktorer som karriär, familj, allmänbildning och livserfarenhet.
Problemet är att statusen ofta blir en fasad som tillskrivs lycka. Men är man lycklig för att man har en hög status? Svaret ligger nog i varför man gör vissa saker snarare än att man gör dem. Att göra något endast för att tillfredsställa andra slutar sällan bra.
Däremot kan jakten på och den till slut uppnådda statusen bidra till en personlig tillfredställelse, åtminstone tillfälligt. I efterhand kommer ångesten över att ha blundat för sina egna viljor och behov. Är det känslan av personlig försummelse och otillräcklighet som orsakar alla omtalade depressioner? Påverkar det självkänslan och självaktningen?
Statussamhället och statustänkandet är också obevekligen upphovsmakare till den konsumtionshysteri som råder. Kanske är det också statussamhället som fostrar individualism och bidrar till en ”vi mot dom”-känsla. All den påstådda friheten förtas ju fler prylar och relationer vi har och den oändliga strävan efter att uppnå lycka slutar ofta i ett ekorrhjul. Janis Joplin menade att frihet är ett annat ord för att inte ha något kvar att förlora och möjligtvis ligger det något i det.