Jul-television

Under julen blir alla filmer helt plötsligt matinéer. Tablån fullkomligt invaderas av matinéer och möblerar om totalt. Jag hatar matinéer. Eller, jag kanske älskar dem. Ska jag vara ärlig så har jag svårt att bestämma mig. Klart står i alla fall att julen är matinéernas stora högtid. Det är då alla gamla klassiker visas, allt från självgoda och pretiösa feel-good-filmer till tecknade äventyr för de minsta. Jag skulle vilja säga att det finns julfilmer för alla, men det gör det garanterat inte. De är främst för barn och barnbarn och för tanter och de sentimentala… Och för mig antar jag, vare sig jag vill det eller inte.

Varenda vettig människa blir antagligen mer eller mindre förstoppad av alla leenden som går från öra till öra och av alla moralkakor som bakas in i filmernas juldeg. Det kan inte vara nyttigt med så mycket predikan som matinéerna spottar ur sig, då går jag hellre till kyrkan trots att jag inte är speciellt religiös. Inte för att jag går till kyrkan. Jag går egentligen ingenstans. Jag ligger där snällt i min säng, klädd i min speciella röda julpyjamas, med täcket draget upp till näsan och teven på. Persiennerna är nerdragna och elementet på för fullt. Knäcken och julgodiset står på sängbordet tillsammans med julmusten. Och så matinéerna.

Dag efter dag efter dag, hela jullovet, matas jag med dessa gudomliga, underbara, fruktansvärda och kräkframkallande matinéerna.

Gör jag inget annat? Ett enkelt svar på det är: nej. Det enda undantaget är nog julafton. På julafton krävs det att man masar sig upp ur sängen och ur pyjamasen. Man måste också ta på sig de traditionella röda kläderna och fiska saker ur julstrumpan. Sedan fodras också att man ler hela dagen, är onormalt social och sprider en mysig stämning omkring sig.

När jag sen kommer hem på kvällen efter alla öppnade paket och julglögg, är det dags för den traditionella skinkmackan och ett glas med julmust. Sen tar matinéerna över. Förut sändes ”Sound of music” varje julaftonsnatt, en minst två timmar lång musikalfilm som tar alla rekord i vidrighet. Men jag älskar den i all sin gräslighet och faktum är att jag kände mig tvungen att köpa den när den slutade att sändas på teve. Så nu sitter vi där varje julafton och glor på Julie Andrews och nynnar med i melodier som sätter sig som klister på trumhinnan. Leendena står som spjut i backen och den abnormt trevliga julstämningen hotar att suga in mig ett svart hål. När jag vaknar dagen efter, på juldagen, tror jag oftast att jag vaknat upp från en hemsk mardröm. Men icke, julstämningen är nu värre än någonsin! Dessutom är alla lediga och plågar mig med munterhet och avslappnade skratt. Hallå, stör mig inte, jag tittar faktiskt på ”Lassie”!

Jag befinner mig i en matinékoma ända fram till dagarna efter nyår. Då börjar matinéerna ersättas av de vanliga programmen och julstämningen ebbar ut i rutan. Helt plötsligt har jag återkommit till verkligheten, en verklighet utan renar, tomtar och trallande familjer. Nyheterna visar åter bilder från krigshärjade länder och svältande människor. Det vakuum julen fört med sig har släppt. Det är först då jag inser hur mycket jag saknar julen och dess tablåändringar. För att jag älskar trots allt dessa dumma, härliga och sorglösa matinéer.