Julanda

Julen drar sakta men säkert in över oss, med allt som den innebär. Kolsvarta vinternätter med bitande kyla, julmat som översvämmar borden, juleljus tänds i stugorna och klappar som inhandlas. Att fira julen med sina nära och kära är en självklarhet för många. Men inte för alla. Det finns de grupper i samhället som inte får denna möjlighet, som sitter ensamma på julen, som av olika skäl inte har någon möjlighet att fira. En del av dem kanske till och med får spendera julen utomhus, under vinternattens kalla himmel.

Runt juletid riktas oftast ögonen mot de ”som har det riktigt svårt”. I denna kategori faller hemlösa, fattiga och andra olyckligt lottade individer. Julen kommer med budskap om att hjälpa de som har det svårt genom att erbjuda dem en plats i sitt hem, en axel att stödja sig mot eller ekonomiska bidrag. Julen är därför en sådan underbart generös tid på året, då människor öppnar upp sina hem, hjärtan och plånböcker. Men därför är julen samtidigt så fruktansvärt skenhelig. Som om människor inte är hemlösa, olyckliga och fattiga andra tider på året än runt jul?

Under julen fullständigt simmar människor i sin egen givmildhet och godhet. Det verkar som alla har bestämt sig för att bli moder Theresa och försöker att överträffa varandra i goda gärningar. De ”som har det riktigt svårt” slussas runt mellan juldekorerade institutioner och jullediga hobbyhelgon som ett gäng kattungar eller hundvalpar. Deras päls tvättas, de blir matade och blir klappade. Sedan när julen är slut så blir de ensamma och övergivna. Likt sommarkatter sätts de på backen när sommaren tagit slut och familjen åker tillbaka till stan.

Det må låta makabert att jämföra hemlösa med sommarkatter, men verkligheten är ofta mer brutal än så.

Förstå mig rätt. Jag älskar julens godhet och generositet. Jag blir tårögd av att läsa alla dessa ljuvliga artiklar om hjältedåd och goda gärningar som tidningarna spottar ur sig kring jul. Men vad jag avskyr är dubbelmoralen och hyckleriet som tycks hålla mänskligheten i ett järngrepp. Att hjälpa sina medmänniskor tycks ligga många varmt om hjärtat, men denna godhet är villkorad. Förutsättningarna verkar vara att man tjänar något på det, vare sig det är för samvetets skull eller för att få andras gillande och respekt. Det är det som jag finner så avskyvärt.

Så låt inte din godhet inskränkas till tiden runt jul. Detta gäller inte bara de mest utsatta grupperna i samhället, utan alla människor som lever och existerar runt omkring dig. Alla människor känner sig ibland olyckliga och ensamma, även om det inte alltid märks. Visa att du bryr dig genom en kram, en komplimang eller en klapp på axeln. Det är små saker som betyder så mycket och du kan göra mer än vad du tror. Något betydelselöst för dig kan vara ett litet mirakel för någon annan. Många små mirakel gör i slutändan världen till en bättre plats att leva på, för alla. Så låt julandan stanna kvar även efter att granen är utslängd och pepparkakorna är slut.