Käppar i ungdomens hjul

Jag tar den skrangliga hissen ner till tvättstugan tillsammans med mina två överfyllda tvättkorgar i plast. När handtaget vrids om och jag stiger in i tvåan möts jag av ett centimetertjockt lager av diverse kletiga underklädesorganismer som ligger insmorda på sorteringsbordet. I torktumlarfiltret sitter ett halvkilo grått ludd kvarlämnat och det vita tvättmedlet ligger lika utspritt på tvättmaskinerna som kokainet på Stureplanskrogarna. Mina ålderdomsceller börjar rycka i okontr...

Jag tar den skrangliga hissen ner till tvättstugan tillsammans med mina två överfyllda tvättkorgar i plast. När handtaget vrids om och jag stiger in i tvåan möts jag av ett centimetertjockt lager av diverse kletiga underklädesorganismer som ligger insmorda på sorteringsbordet. I torktumlarfiltret sitter ett halvkilo grått ludd kvarlämnat och det vita tvättmedlet ligger lika utspritt på tvättmaskinerna som kokainet på Stureplanskrogarna.

Mina ålderdomsceller börjar rycka i okontrollerbara spasmer. Jag sätter upp en lapp på dörren med en vänlig vädjan om att folk ska städa undan efter sig. Dagen efter är den borta. Så jag sätter upp en ny.

André om 10 år månne?
André om 10 år månne?


Den senaste tiden har jag klättrat flera procent på pensionärsskalan. Jag känner mig gammal som gatan och runt hörnet står pensionen, rynkorna och regniga förmiddagar med lokala boulemästerskap och lurpassar.

Några exempel:

* Tvångsmässiga rörelser efter närmaste bläckpenna när ett olöst korsord ligger i mitt synfält.
* En tillfredsställd njutning i att sitta och knapra halvtorra vaniljdrömmar på jobbrasterna.
* Ett maniskt samlande på rabattkuponger jag inte ens har använding av.
* Entusiastisk hårdbevakning av insändarspalterna i tre olika tidningar.
* Spontana Harpanomgångar i väntan på att potatisen ska koka klart.
* Djupa suckar med ett knappt hörbart ”dagens ungdom” när min lillebror är sen till middagsbordet eftersom han ”inte har dött än”.
* Ständig paraplynärvaro i min utslitna Ica-kasse som jag fraktar matlådan i när jag pendlar till jobbet.

Och så inte minst:

* Fredagskvällar i tv-soffan framför På Spåret.

Visst, enda orsaken till att jag över huvud taget tittat på SVT:s frågesportsprogram är att mina två favoritpojkar Filip och Fredrik medverkat som tävlande par, men den nästintill hypnotiserande dragningskraften i myspysiga Oldsbergs långsökta ordgåtor och domare Hellbergs flummiga frånvaro är skrämmande stark. Jag hoppas, för min framtida ungdoms skull, att jag lyckas sträcka mig efter nödstoppet i tid.

Lika bra att skita i körkortet. Det är ändå snart dags för rullator.