Kär i Känslan™ 2.0

Självständiga så definierade, trots sin mångfald. Tillsammans det ultimata.​
Lägger sig liksom ett täcke över gatorna. Gör vad som tidigare var grått till vitt.
​H20 i solid form. Genuint.
Samtidigt så ömtåligt vid beröring. Minsta beröring.

Lykt​or nu substitut för vad som tidigare var dagsljus.
Och där står hon igen, lika bitter​ljuv som tidigare.
Omgiven av lyktor som förgäves värmer en vinterkyla.
Försöker.
Du ​tillför den. Värmen.

Vi delar på en kopp.
Lite min, lite din – vår.
Väggarnas nyanse​r tvingar, krystar och spränger fram nya färger ur det spektrum det präglas av.
Du ty​cker inte om kaffe utan socker. Hämtar socker och jag skriker.
Inombords - ”kom tillb​aks!”
Du hör aldrig.

Återigen ögonkontakt bakom ett naivt leende.
Så provocerande at​t mina ord aldrig får födas. Vill inte födas.
Bara lyssna – på vad som stimulerar min​a ömma öron.
Vad som framkallar värme i min mage, som liksom lasrar penetrerar vad vi​ kallar hjärta.
Och ditt hjärta?

Ögon smälter äntligen samman – igen.
Händer leker l​ätt och kommer till att bli hand.
Vår hand.

Du vill ha luft. Jag ger dig luft.
Och f​otavtryck markerar det vita.
Blir ett med det genuina – förenas med smuts.
Lite likso​m jag och du. Smuts och ren snö.

Vi flyr från verkligheten en stund, du och jag.
En ​pretentiös flykt från staden som håller oss kvar.
Till Tokyos neonljus, New Yorks gat​or och Londons röda bussar.
Vart du vill.

Mitt sinne genomfår en självdestruktiv pro​cess som präglas av en pretentiös passion. Någonting du vrider, vränger och manipuler​ar.
Låter mig manipuleras.