Kärlek?

Omgivna av vildvuxna växter går vi tillsammans på den gråa grusvägen.
Du och jag. Hand i hand.
Solen försöker desperat visa sig. Men dock utan någon större framgång.
Växterna gömmer, nästan skyddar oss från solens heta strålar.
De lätta stegen ger ifrån sig fyra helt olika avtryck. Fyra avtryck som tidigare var två.

Äntligen får solen bekanta sig med oss - på nytt.
Vi har efter dessa ynka fem minuter förändrats.
Nya känslor har bildats, liksom tankar.
Kärlek. Glädje. Gemenskap.
En livslång process pågår.
En process som aldrig vill ta slut.

Tystnad uppstår.
Ändå kan våra öron höra naturens ljuvliga toner.
Toner som kombineras.
En kombination av fåglar, sommarvind och syrsor som försöker överträffa varandra.
Om vem som är bäst. Vem som låter mest.
Det är precis som allt är skapat för oss.
Känslan. Musiken. Platsen.

Våra ögon möts.
Ditt blonda hår dansar i vinden.
Dina blåa, vackra och djupa ögon.
Alltid lika fina, liksom du.
Hela du.

En stor kulle möter oss.
En för många, helt vanlig kulle.
En vanlig kulle som ofta passeras av helt olika människor.
Men för oss en underbar, magisk plats.

Ett lutande träd pryder kullens högra sida från den plats vi står på.
Trädet avger en en mörk kall skugga. Den enda skuggan man finner på kullen.
En svag vind smeker våra kroppar då vi vandrar. Vandrar mot kullen.
Väl uppe kan vi se solen glänsa över det gröna och vackra landskapet.
Våra ögon möts. Igen. Vi är båda unga och kära.
Jag är älskar dig. Jag älskar livet - livet är underbart.

"Jag älskar dig" är de tre orden som möter mina öron.
Förutom de tre orden, fångar ditt leende mig.
Att få säga likadant, hur mycket jag älskar dig är underbart.
Läppar möts. Aldrig, aldrig vill jag sluta.
Kärlek ...

Men allt är för bra för att vara sant.
Dessvärre.

Dessvärre vaknar man upp ur sin trans.
Fan. Helvete. Jävla skit.
Hjärtat bultar, nästan skriker.
Liksom jag.