Keane på Annexet, 1 november 2008

Här i Sverige verkar Sussexbandet tråkigt nog inte ha en alltför stor publik. Endast 2000 personer letade sig till Annexet denna kyliga lördagskväll. Fast det är å andra sidan en grymt trogen publik som passionerat sjunger med i varenda textrad och applåderar så frenetiskt att skinnet på mångas handflator säkerligen måste ha reducerats.

Applåderna tycks bara öka i styrka efterhand som Keane varvar alla ”hits” från de två första skivorna med guldkornen från nya albumet Perfect Symmetry, som släpptes för lite mindre än en månad sedan. Och de gör det oklanderligt. De enda gånger som det tenderar att bli lite platt är under den akustiska versionen av Bend and Break och under de nya låtarna Spiralling och Better Than This. Det är med en tragisk kvällstidningsfyndighet jag tvingas skriva att Keane kan mycket bättre än så - något de också visar i Everybody’s Changing, This Is The Last Time, We Might As Well Be Strangers, A Bad Dream, Crystal Ball, Perfect Symmetry, Black Burning Heart och avslutande Bedshaped som alla framkallar rysningar.

Det är alltså inte själva låtarna som är problemet med konserten utan istället är det mellansnacket som drar ner betyget. Eller snarare bristen på mellansnack. De enda gånger som Tom låter stämbanden vibrera (utöver när han briljerar med sin fantastiska sångröst) så är det för att, med utan någon större entusiasm, säga hur jävla fantastiska vi i publiken är eller hur underbart det är att vara i ”Stackhååm”. Det uppstår aldrig någon riktigt stämning på grund av bristen på publikkontakt och magin från låtarna bibehålls inte över pausen till nästa.

I just det avseendet känns Keane som en slätstruken lightversion av Coldplay.

En andra åsikt av Robert Dahlström

Innan spelningen var jag ganska tveksam till vad jag skulle få se. Jag visste att Keane kan prestera live, men jag var orolig för hur nya skivan skulle göra sig i livetappning. Denna oro var befogad.

Keanes klassiker gör sig väligt bra live. Everybody's Changing och Crystal Ball sitter precis där de ska och man märker att bandet har spelat dessa live en längre tid. När det sedan kommer till alstren från Perfect Symmetry så lyckas tyvärr inte grabbarna från dimmans hemland att ta det hela vägen hem. Soundet är platt och tråkigt och nu visar även trummisen att han inte är så tight som han gav sken av till en början. Tyvärr så sänker dessa låtar helhetsbetyget ganska markant, vilket är väldigt synd då uppträdandet i övrigt var alldeles utmärkt. Den charmige Tom Chaplin för bandet med bravur och jag gillar att de försökt förnya sig med några akustiska låtar och en del improvisationer.

Som helhet var det en bra konsert, men med mer att önska. Klassikerna förblir klassiker, samtidigt som de nya låtarna får fortsätta kämpa som just nya. Men med en större publik och fler timmar i replokalen så har Keane absolut kapaciteten att skapa magi. Nästa gång är det kanske Tom och grabbarnas tur att sälja slut i Globen, två dagar i rad.