Klipp dig och skaffa ett jobb?

Så hade Mille varit uppe en hel natt igen, och gjort vad? Ingenting. Kom precis hem från macken här i närheten och har köpt mig kaffe, som vanligt är tösen vid kassan trevlig. Ung söt tjej, långt blont hår, tung och läpp-piercing, runt 25 skulle jag chansa på. Den enda människan jag överhuvudtaget orkar prata med nuförtiden faktiskt. Vi för trevliga konversationer mellan varandra, trots att jag oftast är dödstrött. Hon tog en rökpaus och jag följde med ut, men den här morgonen är lite annorlunda, för första gången känner jag mig avslappnad i hennes närvaro. Efter att ha pratat en stund vände hon sig mot mig och log;
-Du, hur många gånger ska jag servera dig kaffe egentligen pöjk? Börjar inte du skolan snart?, fnittrade hon.

Då slog det mig, vad har jag hållt på med de senaste månaderna? Utöver små specifika dagar, så minns jag faktiskt inte. Jag blev rädd. Déja vu. Av de 78 dagar mitt sommarlov har varit, minns jag kanske bara 7-10 tillfällen, då det hände saker. Kändes som att jag levt om samma dag om och om igen. Vad är det som drivit mig? Har jag verkligen inte gjort någonting alls? Jag svarade;
-Jodå.. på tisdag.. svarade jag tyst.
-Ah på så vis, hur funkar hälsan och kärleken då?
-Förjävligt.
-Nämen? Jo sånt där är tungt, tro mig jag vet men det läker så småningom, man kommer över sånt som bränner en, du kommer bli starkare av det. Lära dig hur du ska handskas med problemet och inte falla i fel fällor om man säger så. Har haft en och annan idiot över mig haha.

Jag bara log, så tittade jag på henne och såg hur hennes blick föll mot marken. Hur fan ska människor kunna fungera normalt om man ständigt krossar varandra emotionellt? Hur ska man orka ta hand om sig själv, lägenheten, jobbet och plugget när det mänskliga psyket är så otroligt svårt att kontrollera? Jag önskar att det inte vore så, men då vore vi inte mänskliga eller hur? Robotar, som lever efter ett schema. Det kanske redan är så. Generaliseringens makt. Är allt paradoxalt? Jag är snart 18 år gammal, jag lever inte ett speciellt normalt liv skulle jag tro, men jag lever iaf. Men vad gör man när skolan är över? Vad vill jag göra av mig själv? Vem vill jag ska älska mig? Vad händer med människorna i min omgivning, de jag bryr mig om, vart tar de vägen? Är det ens värt att lägga tid på att tänka?

Det kallas livets utveckling. Föreställ dig en mörk plats, du står i mitten och allt annat i din omgivning är små bollar av olika färger. Du plockar upp de färger du tycker mest om, eller hur? Men efter ett tag tröttnar du och släpper taget och de hamnar på en plats du aldrig med säkerhet kan peka ut. Men dessa bollar är viktiga, vet du varför? De formar dig till den du blir. Du ska vara ärlig mot dig själv och ta emot dem med öppna armar, men kom ihåg, bara de som du tycker om. Resten släpper du tag om, för gott.
Det jag vill ha sagt är att man inte ska behöva må dåligt pga någon annan, man måste inte kämpa för att få en människa att förstå dig, för då är inte han eller hon värdig dig. De som kommer vara dina huvudpersoner i ditt liv kommer så småningom att cirkulera kring dig, och en borttappad boll kanske dyker upp med starkare energi än förr.

Vänskap och kärlek. Två starka pelare i våra liv där vi måste lära oss att släppa taget. Man ska vara egoist och plocka efter guldet, du ska sträva efter att må bra. jag har i stort sätt, slösat bort 70 dagar av mitt liv, på tankar och personer som kanske inte var värda det nu i efterhand. Det är jag inte ensam om, många av er skitungar är lika korkade som jag. Egoisten ska tala i er själva. Ni ska må bra, ni ska välja det ni vill syssla med oavsett vad någon annan tycker, ni ska älska vem fan ni vill, man eller kvinna. Ni ska bli egna individer, de som trivs med era ideal och värderingar, kommer att komma till er. Men bara om ni är ärliga mot er själva och är er själva, det är då människor med störst värde kan komma till dig. Var dig själv, håll huvudet högt och var stolt över dig själv för den du blivit. Det kommer alltid finnas idioter i din omgivning, men trampa på dem som de äckliga svin de är. Låt aldrig någon annan människas usla moral sänka ditt värde som människa.

Det som står skrivet nu kanske egentligen är en ren lögn, men det här är min tolkning av hur världen och människorna runt dig ser ut. Ett tips från min sida, att prioritera sig själv och forma sitt liv efter sig själv. Kasta skit på de som får dig att må dåligt, och älska de människor som ger dig lycka och vänskap.

Den här dagen kommer jag komma ihåg länge, flickan på macken, det blaskiga men ändå så goda kaffet och att jag ser förjävlig ut i rosa t-shirt. Nu ska jag dra lite i pojkvännens strängar(gitarren alltså) Han brukar ge ifrån sig vackra ljud när jag pillar på honom lite försiktigt.

Så lev och lär, helst utan besvär.