Se Alla
Redan några minuter efter att ett barn fötts så stoppas barnet i en kategori och tvingas spela en viss roll under hela sitt liv. Flickor får rosa mössor och killar får ljusblå, redan då är det förutbestämt vad de skall leka med och hur de skall bete sig i det vuxna livet. Barnet får sedan ett gosedjur som självklart är antingen rosa eller blått, sedan får det lilla livet åka hem till ett rum som är inrett i rosa eller blått. I rummet finns, beroende på om det är en flicka eller pojke antingen dockor eller bilar.
Du har väl som jag omöjligt kunnat missa all reklam vi ser nuförtiden, i och med det har du troligtvis heller inte missat reklam för leksaker. De flesta låter det gå in genom ena örat och ut genom det andra men inte jag, jag ser med avsky på dessa groteska skådespel som visas i teve och dessa vederstyggliga bildframställningar med allskön grafik som trycks i tidningar. Tänkte nu lite mera ingående berätta vad jag ser i dessa ovanstående nämnda fenomen:
Reklam för dockor och leksakshusgeråd, det är nästan alltid, till 99,98 % (inte vetenskapligt, utan bara vad jag tror) flickor på bild som leker med dessa saker, de strävar i reklamen efter att efterapa den bild vi har av den perfekta mamman som står vid spisen och lagar mat och sedan gullar med barnen; undantaget som finns när det gäller att inte tjäna andra är att flickor skall försköna sig själva för att behaga pojkar, men frågan är om detta inte är att tjäna de med…
Har du sett Bratz? Det är små kopior av Olinda (deltagare i Paradise Hotel) och det skulle inte förvåna mig om de små dockorna snart började sjunga ’Play boy bunny’ när man klämmer dem på brösten. Dessa dockor har, förutom läppar som täcker större delen av deras huvuden, kläder som får prostituerade att likna nunnor och smink i sådana mängder att man skulle kunna måla ett hus. Dessa små dockor är vad småflickor har som förebilder, dessa uppblåsta, plastiga slampdockor. Inte nog med att de gör reklam för skiten på tv, det finns en Bratz-film.
Jag har sett Bratz-filmen, det var något av det värsta jag någonsin bevittnat; filmen handlade bara om hur de skulle kunna se bra ut och få en snygg kille att gå på skolbalen med dem. Lösningen på alla problem enligt dem var gurka på ögonen, det botade ju nämligen trötta ögon… Jag mådde bara illa!
Ett ännu nyare fenomen inom leksaksindustrin är slampiga bebisdockor. Att de en docka föreställande en tvååring med magtröja och kortkort kjol var äckligt, att dockan till råga på allt var sminkad till tusen gör det inte bättre.
Killar då, hur ser deras saker ut? Jo de ser ut som de alltid har gjort, som vapen och bilar. Det är vidrigt i min mening att uppfostra barn som soldater, varför skall pojkar leka med vapen men flickor med dockor? Här kanske förklaringen till varför män är våldsammare än flickor finns, de är uppfostrade till att vara det.
När jag var liten så lekte jag aldrig med de bilar jag hade, och det var många. Jag lekte aldrig med leksaksvapen, jag hade inga – mina föräldrar var förståndiga. När jag var liten lekte jag med gosedjur, dessa underbara, mjuka och könsneutrala leksaker. Jag hade en leksaksspis också – den tyckte jag om – brukade laga mat på den; det var en röd spis (inte rosa som de flesta tenderar att vara idag).
Hur kommer det sig att man till sina barn, pojkar, säger att de beter sig som flickor när de gråter, när de åmar sig och dylikt? Varför får flickor i så fall gråta, men inte pojkar? Och ger inte detta pojkarna en negativ bild av flickor, att det är något dåligt, något sämre, något skört och svagt?
Jag skall skatta mig glad som är en av manligt kön, så länge jag klär mig som alla andra och inte färgar håret så kommer ingen diskriminera mig – så länge jag inte beter mig som en tjej.
