Konkret surrealism

Den kränger framåt med fenor till ben, brölandes genom sina slippriga svärdständer. Folk skriker hest; de springer, men jag står kvar. Det är något lugnande över denna slöa best. Han är inte strandad - nej, han har överskridit havet: en transcendent val - förvisso berusad mitt ibland oss. Han ålar klumpigt framåt och lämnar djupa fenformade avtryck av olja efter sig. Tång gurglar ur hans blåshål när han släpar sig fram över stranden, mot Kungsgatan. Jag skakar på huvudet - där kommer han bara hitta snöglober och souvenirer, bara plastplankton att knapra på, och han kanske förtär en och annan turist innan harpuneringen.

Badvakten pratar i sin mobil och viftar häftigt med armarna. Jag vet att havsbestens hämnd blir dimmig och kort. Jag kan redan se det i hans trötta, röda ögon. Hetsiga tutor och skrikande bildäck knuffar honom allt närmre katatoni. Hans rörelser har saktat ner.

Han har anpassat sig nu: en produkt av en stekande och riskabel existens - det varma badet har nött ner hans själ. Nu fräser han, den felande länken, på svart asfalt. Fröjd för en opportunist: en bränd gata, dressing och valstek. De hungriga bilisterna slickar sig om munnen - det är matdags och allt blir plötsligt bibliskt: Gamla testamentet möter Nya. Det är manna från himlen och kött till tusentals, en trafikstockning och en fest för mänskligheten.

Jag står på piren och drar i mitt skägg. Det här är inte det konstigaste jag sett den här veckan. Bara det mest bokstavliga.