Konsertrecension: Håkan Hellström

Vi anlände vid Liseberg klockan 11 på fredagsmorgonen för att försöka få en så bra plats som möjligt. Vi märkte då tyvärr att det redan bildats en kö, men eftersom det inte var en sådan jättelång kö var vi inte oroliga. Enisa, Freja och jag satte oss i kön med våra filtar, kortlekar och tre kassar med mat (som vi allvarligt trodde att vi skulle äta upp). Vi väntade i fyra timmar utanför Liseberg innan vi kunde komma in men vi underhöll oss med kortleksspelande, vindruveätande, skratt och prat, och plötsligt var det dags för oss att släppas in. Alla reste sig upp och trängde sig fram, reglerna om vem som satt i kön gällde inte längre. Alla Håkan-fans, inklusive oss, trängde sig fram för att kunna komma först in i Liseberg! För att inte bära på något onödigt slängde vi all mat vi hade kvar.

När vi hade kommit in och betalat inträde sprang vi för allt vi var värda, för att få en så bra plats som möjligt. Vi lyckades komma längst fram vid kravallstaketet och alla sjönk ihop av utmattning men vi visste att vi hade fått bra platser. Nu var det bara fem timmar kvar tills vi skulle se Håkan. Det låter kanske som en lång tid men den gick faktiskt ganska snabbt. Förutom den sista halvtimmen, då ville inte tiden stå på vår sida, men klockan blev till slut 20.00 och hela publiken sjöng och skrattade, och skrek.

När Håkan intog scenen, presenterad av Hurricane, ville inte tårarna sluta rinna och jag ville aldrig sluta skrika. Konserten var magisk från då Håkan tog första klivet in på scenen tills han tog det sista av scenen. Han öppnade upp med Tro och Tvivel, en av låtarna som kommer från hans nya skiva Försent för Edelweiss. Ingen kunde stå still och i första textraden ” -94 hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier till jag började med Tequila och blev trummis i en ny orkester”, var inte någons mun tyst. Jag måste säga att det var en riktigt bra öppning på en konsert. Håkan visade att han hade saknat Liseberg och han gav verkligen allt den här kvällen. Håkan var finklädd som alltid i sina mörkgråa, allt för korta byxor, med sin svarta kavaj och finskor. Han fortsatte med låten Magiskt men Tragiskt och efter det Jag Vet Inte Vem Jag Är Men Jag Vet Att Jag Är Din. Håkan sa att han hade saknat Liseberg och att han inte kunde hålla sig borta längre.

Det bästa med hela konserten var att Håkan fick varje enskild person att känna sig speciell. Han är den mest jordnära artisten jag har sett och han förstår verkligen att vi fans är anledningen till att han får göra det han vill göra. Därför värnar han om oss och ser till att vi aldrig kommer känna så som vi gör för honom för någon annan. När Håkan, Hurricane och hela bandet började spela Minnen av Aprilhimlen blev hela publiken tyst. Alla stod och gungade fram och tillbaka. Hela publiken lyssnade och njöt av Håkans toner. Det var vid det tillfället då jag tror att alla kände hur magin låg i luften.

När Känn ingen sorg för mig Göteborg drog i gång visste vi inte vart vi skulle ta vägen. Alla som befann sig på Liseberg blev som galna och började sjunga med för fulla halsar. Alla hoppade omkring, man glömde allt annat och bara tänkte på hur magiskt och bra allting var.

Höjdpunken på hela konserten var när Håkan körde Vi två 17 år, som till hörde en av extranumren. Det var bara Håkan och en gitarr tillsammans med hans ljuva toner som sjungs ut över ett stumt Liseberg. Alla de i publiken som stått tysta började sjunga med när Håkans band brast ut i ett "woho". De som hört låten Vi två 17 år vet vad jag menar. Som jag sa, det är svårt att förklara hur bra Håkan Hellström var på Liseberg den 26 september. Man måste helt enkelt uppleva honom själv för att förstå vad vi blir så lyckliga av.

Konserten varade i 1 timme och 45 minuter. Den tiden kan möjligt vara den bästa tiden jag har upplevt i mitt 18 år långa liv. Tack Hurricane! Tack bandet! Tack Liseberg! Men framförallt: Tack Håkan Hellström! Vi ses nog snart igen.