Konsertrecension: Jean Michel Jarre @ Malmö Arena

Zack Braffs dubbeltack i förra veckans Söndagsparty! hamnar i gigantiskt lä efter den tackkavalkad som Jean Michel Jarre slängde ur sig i måndags. Fransmannens ödmjukhet gick inte att ta miste på under de stående ovationer som mötte honom och hans crew efter den nästan två timmar långa konserten. Själv bidrog jag till hyllningarna genom att tjuta med min allra ljusaste stämma och klappa tills handlederna hängde slappa som ett par gravitationsdrabbade tantbröst.

Jean Michel Jarre är, för er som inte orkar googla, en av den elektroniska musikens allra största pionjärer och frontfigurer. Han är inte bara berömd för sina synthspäckade låtar utan även för de minst sagt storslagna och bombastiska utomhuskonserter han hållit vid bland annat pyramiderna i Egypten och Docklands i London. Hela fyra gånger har han dessutom tagit plats i Guinness rekordbok för största konsert någonsin – senast 1997 i Moskva då 3,5 miljoner människor såg honom lira på sina synthar när staden firade 850-årsjubileeum.

Några 3,5 miljoner lyckades arrangörerna dock inte trycka in i Malmös hyffsat nybyggda superarena i måndags. Men en femtusen personer i väldigt mixade åldrar satt i alla fall bekvämt tillbakalutade på de tygklädda sitsarna och njöt av en ruskigt imponerande ljud- och ljusshow. Att Jarre och hans team lagt ner massvis med energi och pengar på att skapa en stämningsfull helhetsupplevelse märktes redan i det enormt mäktiga introt, då Jean Michel himself - som liksom sin musik åldrats med enorm värdighet, fan vad snygg han är alltså! - iklädd en stilren vit kostym kliver in i ett grönt laserfält och går loss på sin keytar.



Klippet ovan är inte från Malmö utan från Wrocław i Polen. Men det lät och såg ut precis likadant här. Det skulle väl möjligtvis vara de tjoande Polackerna som fattades.

I konserten som följer bjuds det på en fantastiskt välkomponerad blandning av ljuvligt vackra ljudlandskap och frenetiskt pumpande basslingor. När pingpongbollarna börjar studsa och kamerablixtarna smälls av i underbara Souvenir of China reser sig håret på mina vårbleka armar och under energiska Chronologie Pt. 2 är det ytterst nära att jag studsar upp ur stolen och stampar loss till de taktfasta tonerna. Fantastique!!