Konsten att skriva akademiskt

När språkvetare skriver handböcker i det svenska språket, får vi generellt sett lära oss att man vinner maximalt på att förenkla språket så mycket man kan, eller ”anpassa till målgruppen” som det ofta står. Personligen kan jag tycka att det är att fördumma ett helt folk, men vad värre är: i den akademiska världen är det lika med ”Gå i fängelse! Gå direkt i fängelse, utan att passera gå!”.

På universitetet är det kutym att skriva såväl uppsatser, som PM, tentor och duggor. Vad de har gemensamt? Det är viktigt att få saker och ting att verka mer invecklade än vad de egentligen är. Detta är givetvis inte uttalat i akademiska kretsar, men som veteranstudent kan jag intyga att det är helt enligt sed och bruk på universitetsnivå.

Är du ny i gemet? Eller helt enkelt bara van att chatta på MSN med dina vänner? Då kommer här ett par visdomsord på vägen mot att doktorera och vinna lärarnas gunst. Vi börjar med några allmänna förhållningsregler och avancerar sedan ända upp till det som alla studenter i slutändan bör behärska: att svamla kvalificerat.

Strukturera din text enligt skrivreglerna

Det kan tyckas en bagatell i sammanhanget, men innan du börjar författa ordentligt bör du planera på ett ungefär hur du vill strukturera upp din text. Tänk på formalia såsom styckeindelning (kan med fördel ändras under arbetets gång, naturligtvis), att ange rätt namn och klass, samt eventuellt rubriksättning, om du skriver en uppsats. Det är ofta populärt att inleda en text med en rubrik såsom:

Det japanska samhället och dess förhållande till geishan!!
Det japanska samhället och dess förhållande till geishan.
Det japanska samhället och dess förhållande till geishan =)
Det Japanska Samhället Och Dess Förhållande Till Geishan

Regel för rubriker är:
- Interpunktera dem aldrig. Ta alltså bort punkter, kommatecken och utropstecken.
- Smileys hör inte hemma i en akademisk text. Alls.
- På engelska ska varje ord i en rubrik ha versal på första bokstaven. Inte på svenska, såvida det givetvis inte ingår namn i rubriken. Rätt är alltså: Det japanska samhället och dess förhållande till geishan
- Om du inte redan från start vet exakt hur du ska lägga upp din uppsats kan det även vara idé att formulera rubriken först efter att du skrivit brödtexten - och således har ett bättre hum om vad din text faktiskt handlar om.

Använd synonymer, omskrivningar och komplicera saker och ting rent allmänt

Att läsa en repetitiv text med samma typ av formuleringar efter varandra är varken roligt för fotfolket eller för akademiker, och lär sällan generera några extra goda anmärkningar från lärarnas sida. Synonymer och omskrivningar kan få en uppsats att bli läsvärd:

Det var svårt hitta rätt på grund av att det inte fanns några gatuskyltar.

De flesta skulle hålla med om att meningen ovan är en relativt informell och lättbegriplig text som förmedlar budskapet väl. Om det duger i en uppsats? Det kan det göra, men det är dumt att chansa. Låt oss skriva om, försvåra och sträva efter en högtravande ton i den mån det går. När du tycker att du komplicerat en mening tillräckligt, så skadar det inte att komplicera den ytterligare.

Det föreföll vara relativt sett komplicerat att anlöpa rätt adress, vilket skulle kunna härledas till det faktum att skyltar på vilka det går att utläsa gatunamn ej tycktes stå till förfogande.

Om du har svårt att hitta alternativa ord, kan du exempelvis be Word visa några synonymer och se om du ges några vettiga förslag. Att använda sig av en synonymordbok eller söka på nätet går ju också, såklart. Det skadar heller inte att till äventyrs läsa igenom några publicerade uppsatser. Ämnet må i allt det väsentliga handla om tallbarrets symboliska värde för samerna, men det kvittar. Det är framför allt språkbruk, val av ord och disposition du är ute efter att få en inblick i. Per automatik följer så även nästa punkt:


Undvik talspråk och slang

Rent faktiskt finns det oerhört få tillfällen då man bör använda talspråk och slang i skriven text. Precis som ordet antyder blir det en stilistisk krock. Vill man specificera att man i en undersökning snackat med en gammal gubbe på 67 vårar, gör man bäst i att skriva att man genomfört en intervju med en 67-årig man. En brud på 36 bast, blir en 36-årig kvinna. Ja, ni fattar. Enda tillfället då det är okej att skriva talspråk i en akademisk text är vid citering:

Jag har valt att genomföra en semiotisk analys av textraden: ”Bakom mina solglasögon kan jag va’ mej själv”.

Var noga med grammatiken

Om jag för ett kort ögonblick får hänvisa till mig själv, är det absolut så att jag på förhand dömer folk efter hur pass väl de behärskar språket. Grammatik och stavning är A och O för att få flyt på språket. Om vi sedan betänker att lärarens uppgift är att bedöma din text och sedan ge sin dom i form av ett betyg, får vi anta att läraren i fråga tveklöst färgas i sin bedömning av hur du formulerat dig. En fullständig grammatisk guide vore förstås önskvärt, men på grund av platsbrist väljer jag enkom att ta upp det vanligast förekommande gisslet:

Lathund: att använda ”de” och ”dem” ordentligt

Att skriva “de” eller “dem” som “dom” har numera blivit allmänt vedertaget av gemene man. Det ser inget vidare ut i en akademisk text. Egentligen är det inte alls så svårt att skilja dem åt. “De” används bara som subjekt, medan “dem” används som objekt. För säkerhets skull kör vi en kort genomgång på subjekt/objekt:

Subjektet anger den som gör något.
Ex. Pelle spelar banjo varje dag vid tresnåret.

(Indirekt) objekt anger åt vem något ges.
Ex. Jag ger honom en smäll på käften.

(Direkt) objekt anger den eller det som subjektet, alltså den handlande personen i meningen, interagerar med.
Ex. Kajsa ser en bäver.

Det är således alldeles uppåt väggarna att försöka skriva: Dem vet inte hur dem ska få tag i de.
eller för all del även: Dom vet inte hur dom ska få tag i dom.
Det finns också en allmän regel, att efter en preposition ska automatiskt formen “dem” sättas in, oavsett om det rör sig om ett subjekt eller ett objekt.

Alltså:
Om det rör sig om subjektet: De ser ett par mulliga glädjeflickor på Reeperbahn.
Om det rör sig om objekt: Man känner igen dem på deras oanständiga kläder.
Om det föregås av preposition: På dem låter det dock som att det är arbetskläder.


Nödlösningen: svamla kvalificerat

I vissa fall, kanske särskilt vad gäller uppsatser på A- och B-nivå, kan det god struktur och god tanke till trots falla sig så att du har extremt lite kött på benen. Trots väl genomförda omskrivningar och synonymer har du helt enkelt inte så mycket att komma med rent faktamässigt. Då gäller det att svamla kvalificerat. Det är ett synonymt uttryck för att ordbajsa. Är du osäker på dina resultat? Det går utmärkt att linda in den osäkerheten i fin skrud:

Med anledning av ovan insamlad fakta, skulle man kunna dra slutsatsen att…
Ett antagande från personligt håll vore således att…
Ett möjligt scenario i fråga om detta skulle kunna vara att…

Sanningen är ju att du gissar hej vilt i hopp om att träffa rätt på åtminstone en punkt. Det kan även hända att du har ett svar som ur akademisk synvinkel är något svävande. En gång hade jag till exempel fått i uppgift att ur målgruppsanalytiskt perspektiv redogöra för hur man kunde nå ut till ungdomar i Stockholm angående tobaksprevention. Jag ville föreslå att använda sig av en stark personlighet som språkrör, genom att anpassa personligheten till målgruppen. Allt gott så långt. Mitt förslag var att skicka Ken Ring till förortsskolorna och en Stureplansprofil till Östra Real. Knappast vetenskapligt vattentätt, men som ett varningens ord skrev jag innan: ”Tillåt mig för ett ögonblick att generalisera hårt”. Det hela slutade med att läraren strukit under ”generalisera hårt”, och ansåg att mitt förslag var en bra anmärkning. I vissa fall kan det alltså vara till hjälp med lite väl valt svammel och god argumentation för att underbygga sin tes.

Med denna solskenshistoria tycker jag att vi avslutar den här lilla vägledningen. Lycka till!