Krönika: Bland hillbillies och hamburgare

”Do you go to church?”. Mannen som frågar är bara en banjo och ett hagelgevär ifrån att vara den fulländade karikatyren av en amerikansk hillbilly. Vi sitter bredvid varandra i en avlägsen och smutsig busskur i den amerikanska södern. Ändå slinker ett självsäkert ”no” ur mig. Det blixtrar till i mannens ögon och en rutten bris av alkohol och tobak snirklar sig in i mina näsborrar när han studsar upp från träbänken. Saliven sprutar ur hans tandlösa mun när han på bred systatsdialekt skriker ”People like you are the scum of the earth” och ”I want you the hell out of this country” åt mig. Jag sjunker ihop på bänken, tyst och rädd. Jag vill bara hem.

Det obehagliga hillbillymötet var dock enda gången under min halvårslånga vistelse i North Carolina, USA, som jag ville därifrån. Resten av utbytestiden var fylld till bredden med häftiga äventyr, nya vänskaper och värdefulla livserfarenheter.

Innan jag gav mig iväg på resan var jag en sån där som hellre satt hemma i tv-soffan, med en påse chips och en spännande film, än gav mig ut på storslagna äventyr. Jag skulle väl inte kalla mig själv för en fegis. Snarare en bekvämis. Jag trivdes helt enkelt bra och såg ingen större lockelse i att överge tryggheten. Så att åka hela vägen till USA, alldeles ensam till en plats där jag inte kände en kotte, var något som verkligen skrämde mig. Jag ifrågasatte beslutet om och om igen - tankarna rusade runt i skallen och jag höll stundtals på explodera av all oro. Kanske var det trots allt bäst att bara stanna hemma i min varma Malmölägenhet ändå?

Ett år senare har jag flyttat till Stockholm. Jag har börjat ett nytt jobb, i en ny stad, med nya vänner och jag tar mig nu an äventyr och utmaningar med en något annorlunda approach. Den personliga utveckling som utbytesresan gav har gjort att jag är mindre orolig inför det okända. Jag vet numera att jag kan klara mig ganska bra på egen hand, skaffa fina nya vänner och skapa mig ett liv på en obekant plats långt hemifrån.

Visst, det var i USA jag befann mig. Inte i Östtimors bottenlösa misär. Men det är inte så jag menar. Poängen är att det i vår civiliserade och högteknologiska västvärld inte finns något större fog för den där oron som jag kände. Som utbytesstudent kan du lugnt luta dig tillbaka och slappna av eftersom du blir ordentligt ompysslad och omhändertagen. Och skulle du - mot all förmodan - plötsligt befinna dig öga mot öga en aggressiv hillbilly kan du åtminstone trösta dig med att du täcks fullt ut av statens förmånliga sjukvårdsförsäkring!