Krönika: Den svåraste meningen

Så den här texten är liksom förstörd med en gång. För vem kommer ihåg någonting som börjar med ”Det är den första meningen”? Jag menar, hallå! Det ser väl alla?!

Eller kanske gör man inte det. Kanske har man olika tankar om vad som är början. Var börjar till exempel livet? I mammas mage? När man föds? När man säger sitt första ord? När man tar sitt första steg? När man känner sig älskad och bekräftad och växer minst två decimeter av bara farten? När man slutar gymnasiet och det känns som att hela världen ligger öppen för en? När man fyller arton och därmed blir myndig? När man glömmer bort att allt är pinsamt? Jag vet inte.

Det beror på hur man ser det. Så klart. Allt beror på. Var man är, vart man är på väg, vad man tror på. Vad man sett och vad man inte sett. Varför man ser vad man ser och varför man inte hamnar där man aldrig blir och det är svårt att veta hur det egentligen kommer sig att saker blir som de blir. Livet är så oförutsägbart.

Vi är mitt i allting. Mitt i livet. Mitt i året. Och jag är mitt i texten. Kommer till vägskäl och måste skärpa mig för att få texten dit jag vill ha den. Det är nu jag verkligen måste anstränga mig så att inga läsare tappas. Det är nu spänningen, eller åtminstone intresset, måste ökas. Och ja, det är klart att jag känner press och stress. Och ångest över att jag skrev att det var början som var svår. Vad är inte mitten då? Är inte den svårast? Skriver jag inget roligt eller klokt snart kommer du sluta läsa och det vet jag, och det känner jag minst lika mycket som du. Jag kan riktigt höra hur du irriterat rynkar på näsan nu och tänker att ”hur kan du veta något om vad någon annan känner?”.


Och ja, eller nej, eller kanske. Kanske kan vi veta vad andra känner. Kanske har vi ingen aning. Det lär i alla fall vara sant att man känner andra bäst genom sig själv. Fast det är ju inte lätt att veta om man överhuvudtaget är som någon annan människa. Det är svårt det där. Svårt att börja. Svårt att vara i mitten. Men vet ni vad jag tror är allra svårast? Jo. Det är den sista meningen.