Kulturmöte

I dag när jag klev på tåget, lade jag märke till vad som såg ut att vara en indier. Han spatserade lugnt mellan dörrarna och verkade notera dess funktion. Jag fann det hela minst sagt besynnerligt, men tänkte att han kanske väntade på någon som i sista stund skulle dyka upp och hoppa på. Men likväl stängdes dörrarna och mannen satte sig ner bredvid mig. Vi satt så i en fem minuter, innan han frågade mig på bruten engelska, om detta var en stor stad. "Jovars, den är ganska stor" svarade jag. Och så började vi prata.

Det visade sig att han i själva verket kom från Pakistan och studerade i Sverige, men hade sökt en tjänst i Köpenhamn som "travelling technician", d.v.s. en tekniker som åker runt i olika länder och studerar teknologiska system. Han hade lämnat kvar sin familj på fru och två barn hemma i Pakistan, för att försöka få en grundutbildning i Sverige och sedan stanna ytterligare 5-7 år i Europa, innan han tänkt återvända till sitt hemland. Hela hans upplägg var mycket intressant och jag började ställa frågor angående hur han upplevde Sverige och Europa.

Han berättade om hur han älskade den rena miljön i Europa, speciellt Sverige, medan det var alldeles för mycket avgaser och föroreningar i Pakistans storstäder. Han tålde inte den dåliga luften och var glad att han kunde andas in frisk luft här uppe i norr. Jag frågade på vilka sätt man försökte förbättra miljön i Pakistan, och hur det kom sig att han hade valt att studera just här i Sverige. "Pakistan är tyvärr politiskt korrupt. Vi har förvisso demokrati och politikerna är lojala mot systemet, men systemet i sig är genomkorrupt. Det styrs underifrån av militaristiska krafter." De politiska parallellerna till Sverige blev för mig nästan ironiska: en maktelit som gör allt för att upprätthålla tron på systemet, fastän alla vet hur många av våra ledare som utnyttjar skattebetalarnas pengar till lyxresor och restaurangbesök. Jag tog inte upp det hela utan lät honom fortsätta berätta om sitt land.

"Jag började studera i Sverige därför att det är så svårt att få en utbildningsplats i Pakistan. Det är inte som i Sverige där alla har en plats, utan av flera miljoner människor i en storstad, så har endast runt 700 personer rätt till universitetsutbildning. Jag har ett jobb där hemma som jag trivs med, men kom hit för att jag älskar att resa." Det syntes på honom att han verkligen var nyfiken på det svenska och europeiska, särskilt vad gällde vårt ekonomiska system, men även saker som vad geografiska kartnamn betydde. Han fann en koppling mellan städer som slutade på "-holm", och undrade vad detta ord betydde för oss svenskar. Jag fann samtalet mycket roande och påminde mig lustigt nog om den indiska folkkaraktären, som ofta kännetecknas av en blandning av intellektuell skärpa, givmildhet och själsligt lugn. Min samtalspartner besatt alla dessa drag och gjorde det lätt att kommunicera, trots vissa missförstånd vad gällde engelska uttal.

"Hur skiljer sig Pakistan från Sverige, rent kulturellt och politiskt?" frågade jag. "Jag har varit här ett tag nu och kan konstatera två saker. Sverige har ett mycket bra socialt skyddsnät. Om någon mister jobbet så kan han få ett nytt. Om jag mister jobbet så står jag utan jobb och har svårt att få ett annat. Vi är mycket utlämnade till vår familj. I Sverige så verkar familjen vara upplöst. I Pakistan har vi stor respekt för familjen; hela vårt samhälle baseras på den lilla, pakistanska familjesammanhållningen. Jag bor tillsammans med min far, min hustru, och mina två barn." Detta fick mig återigen att tänka på Reinfeldts senaste nedskärningar på A-kassan, och den svenska feminismen, där man öppet gått ut och förklarat "död åt kärnfamiljen".

"För hundra år sedan hade vi samma system i Sverige", sade jag, "men detta är en politisk och kulturell trend, som håller på att reformera vår samhällsuppbyggnad". "Jag förstår. På grund av att vi nästan helt saknar ett socialt skydd, så förlitar vi oss mycket på vår familj. Om jag inte får det här jobbet i Köpenhamn, så har jag alltid en far som kan försörja mig och stötta mig ekonomiskt. Jag kan aldrig bli ensam, jag har alltid min familj, den är mig trogen." Detta fick mig att tänka på den islamiska familjestrukturen och hur den i mångt och mycket liknar den traditionellt svenska, förutom det att kvinnan i vår kultur alltid har haft en jämförelsevis liberal ställning i samhället, fram tills kristendomen införde det patriarkala systemet med mannen som överordnad kvinnan både i hem och arbete.

"Min hustru trivs mycket bra med sin könsroll. Hon älskar att ta hand om sina barn och sköta om hemmet. Givetvis får hon arbeta om hon vill. Hon har studerat avancerad affärsverksamhet och kan alltid gå in och hjälpa familjen ekonomiskt om det behövs. Men om mannen lyckas tjäna tillräckligt mycket med pengar, behöver inte den pakistanska kvinnan arbeta. Min hustru föredrar att stanna hemma, hon vill inte arbeta utanför hemmet, och det respekterar jag." Denna familjestruktur lät för mig mycket sund, och jag kunde inte annat än förvånas över den till synes fria roll som kvinnan verkade ha, trots den traditionalistiska inriktningen på skilda könsroller. Det verkade som om man vidhöll traditionella arbetsuppgifter mellan man och kvinna, men samtidigt hade möjlighet att samarbeta och utföra varandras uppgifter, allt för att familjen som helhet skulle fungera.

"Men problemet med Pakistan är inte bara den politiska korruptionen, utan det sociala systemet. Jag önskar att Pakistan införde ett liknande socialistiskt system som Sverige har, så att vi kunde bekämpa den utbredda analfabetismen i vårt land. Det förhindrar många pakistanska barn att kunna ta sig vidare i arbetssystemet, och om de inte har en någorlunda välbärgad familj som grund, har de heller ingen chans att studera vidare. Sverige är bra på det sättet, för det har ett bra skyddsnät, men det är dåligt vad gäller familjestrukturen." Jag förklarade för honom om den nuvarande debatten kring skatter och synen på var fokus skulle ligga mellan individuell och social ekonomi. Han förbryllade sig över hur vi resonerade: "Vi betalar också höga skatter i Pakistan. Om jag köper ett paket mjöl, vet jag inte ens var de skattepengarna hamnar någonstans. Givetvis är det korrupta politiker som lägger beslag på det mesta, eller militära styrkor. Svenskarna borde vara glada att de ens vet vad deras skattepengar går till." Vi kom fram till att Sverige och Pakistan här skulle behöva göra ett politiskt utbyte av idéer, vilket frambringade en hel del skratt.

Han kommenterade även frispråkigt det svenska utbildningssystemet: "Jag gick in i provsalen och skulle skriva ett test i matematik. Till min förvåning fick jag en bunt formelsamlingar i handen av professorn - jag blev förskräckt; inte kan jag få lov att använda utskrivna formler på provet? I Pakistan hade detta aldrig gått vägen. Där måste studenterna memorera varenda formel i huvudet." Det verkade som om utbildningsmetoderna i Pakistan var otroligt effektiva trots de bristande resurserna. Barn började skolan vid tre års ålder, i gränsfall när de var fem. De fick lära sig allt mellan himmel och jord och det var minsann inte tal om någon "extra hjälp", mer än vad som var ytterst nödvändigt. "Det är ett tufft system i Pakistan, men så blir vi också kloka" sade han återhållsamt, men en aning triumferande. "Jag inser nu när jag befinner mig i Sverige, att jag inte alls kan för lite - tvärtom kan jag mer än vad som förväntas av mig."

Jag var ytterst nyfiken på hans hemlands kultur - saknade han inte den? "Det pakistanska folket" sade han, och medan han pratade om sitt folk, så lyste hela hans ansikte upp liksom om han pratade med en ängel sänd ifrån ovan, "det pakistanska folket är det bästa folket i hela världen. Jag älskar Pakistan och mitt lands kultur och saknar det mycket. Jag stannar i Europa några år och reser, sedan måste jag återvända hem igen, till mitt folk och min familj." Aldrig förr hade jag sett en person som var så uttryckligen stolt över att tillhöra ett visst folk och en viss kultur. Hade en svensk visat samma vördnad inför att vara svensk, hade han genast fått massmedia och SÄPO på sig, och blivit registrerad som en "intolerant nynazist". I stället fick mannens uppenbara kärlek till sitt folk mig att erinra om varför jag är nationalist: världen är full av vackra folk och vackra kulturer, och det vore ju själve den om vi skulle tvinga dessa att kompromissa med vad som gör dem så vackra och unika, bara för att ett par finansherrar vid makten vill utnyttja människor som lågavlönad arbetskraft. Jag kände en stor respekt för den vördnad denne man höll för sin familj och sin kultur, och blev liksom medryckt av hans entusiasm.

Tåget fortsatte rulla och fler och fler människor började nu trängas mot utgångarna. Många verkade vara uppmärksamma på vårt lilla samtal, och jag tror att en hel del människor fick sig en tankeställare när de hörde oss diskutera kring de olika frågorna. Mannen kunde inte förstå varför vi ville upplösa familjen, och frågade mig om det verkligen var så svenskarna ville ha det. Jag hade ingen officiell statistik att peka på, men svarade att detta endast var en fars och att de allra flesta svenskar antagligen redan hade sett igenom den moderna politiken, fastän de kanske var mindre bra på att våga visa det inför andra. "Den nuvarande politiska situationen där kvinnan ska arbeta liksom mannen, är ur ren ekonomisk synvinkel, både effektiv, praktisk och lönsam" förklarade jag. "Storföretagen älskar den här trenden och ser pengarna rulla in på löpande band." "Men det är ju barnen som får lida", sade mannen med ett visst vemod, och föreställde sig antagligen hur det skulle se ut om hans familj fungerade som den moderna svenska. "Barnen då?" "De hamnar i kläm, men det är ju inte längre självklart att skaffa barn, när man kan satsa på karriären och pengarna", svarade jag. Han verkade inte riktigt nöjd med svaret, men försökte att bekanta sig med hur det svenska samhället såg ut.

Han var en mycket trevlig individ att diskutera med; observant, skärpt, koncentrerad när han talade, en god lyssnare, nyfiken på nya idéer - överhuvudtaget en förbryllande personlighet. Han hade en lugn och harmonisk inställning till sin omvärld, som påminde mig lite om zenbuddhistisk andlighet, där individens mål är att hela tiden infinna sig i ett större fysikaliskt schema, underordnad naturkrafter, men likväl viljestark och rationell i sitt beteende. Vi hann aldrig komma in på mer intressanta ämnen, men det verkade som om vi skulle ha kunnat sitta hela dagen och bara utbyta idéer och åsikter. Plötsligt befann vi oss vid min slutstation och jag var tvungen att ta farväl. Vi utbytte namn och skakade hand, måhända en annorlunda pakistansk sed, med tanke på att vi i Sverige alltid växlar namn först och sedan börjar prata. Medan jag steg av tåget rörde sig folkmassorna ut från dörrarna och genast började de att tjattra, pilla på sina mobiltelefoner, sätta igång sina MP3-spelare, och överhuvudtaget distrahera sig med valfri pryl, så att de skulle kunna orka med ännu en arbetsdag på jobbet. Luften var kylig men ren, såsom den alltid är när det är vinter i Sverige, och jag började spatsera nerför gatan. Tågresan fick mig att tänka på varför jag ännu inte har gett upp hoppet om Sverige. Det är mycket i vårt samhälle som skulle behöva förbättras, och de flesta är medvetna om dessa saker. Om vi bara skulle våga säga nej till de system som inte fungerar, vara mer ärliga och raka mot varandra, och sluta upp med att hela tiden sätta politiska skygglappar framför uppenbara problem, så hade länder som Sverige och Pakistan kunnat bli platser i världen värda att leva och bo i - de bästa länderna i världen.