Kvällsfilosoferande kring psykologi och tjosan

Jag fick ídéen till att skriva det här när jag kom att tänka att senast jag tog en Ipren och tänkte att det inte skulle funka, eller snarare, tänk om det inte funkar. Det gjorde det inte heller då. Huvudvärken jag hade innan fortsatte och satt i åtskilliga timmar efter till den slutligen gav upp själv och försvann när eftermiddagen börjat blivit kväll.

Jag tror att vi med psykologins hjälp kan påverka oss själva fysiskt. Det går att blunda och tänka på hur en orm slingrar sig upp i bak i tröjan och för ett ögonblick tycker man att den verkligen är där. Går man ut på en fotbollsplan när det nästan är vindstilla och tar gräs och kastar upp det i luften ser man vilket håll det blåser åt. Försöker man sedan känna att vinden kommer därfrån så gör man nog det. Men ställer man sig och är lite osäker på var det blåser ifrån. Just för att det blåser så lite. Då stället man sig åt ett håll och tycker att nu har jag vinden rakt i ansiktet, men när gräset kastas upp så visar det sig att det inte blåser alls och du får allt gräs i håret. Med facit i hand blir det lätt att veta varifrån det kommer, eller inte kommer. Men ibland vill vi tro att det kommer från någonstans för att vi tycker att det borde göra det.

Ingen som känner igen sig i fruktan att bli sjuk inför en semesterresa eller ett lov? Det tror jag nog de flesta har. Även om man går och lägger sig frisk som en nötkärna och tror att man klarat sig så visst naf (<-- baklänges) så vaknar man liiite snorig och lite tung i huvudet. Fast man sa åt kroppen att man inte ville bli sjuk. Då snackar vi om fruktan, jag hörde det sägas på TV att det är den starkaste känslan en människa har. Antagligen tolkar kroppen dessa signaler fel när det handlar om just fruktan. Men om vi försöker vara smarta och tänka "nu vill jag bli sjuk till semestern" så blir vi det i alla fall.

Mat är ju något som vissa kan äta otroliga mängder av utan att det syns ett dugg. Sen finns det dom som kan äta lite lösgodis och sedan sitter dom och oroar sig för hur att dom ska bli tjock av det. Det sitter väl i generna också. Men signalerna du skickar till kroppen spelar också roll, tror jag. Just rädslan för att gå upp i vikt kan göra att kroppen på något sätt ser till att det blir så. Just när vi är rädda för något som kroppen kan påverka så verkar den göra det. Men varför vill den jävlas med oss?

Men för alla som slänger bort pengar på t.ex. penisförlängare och sånt. Jag är övertygad om att det med hjälp av det psykologiska, om man koncentrerar sig tillräckligt mycket, ägnar tillräckligt mycket tid till att kroppen ska göra något åt det kan det säkert hända saker!

Det kan låta konstigt, och det är väl precis vad det är eftersom det inte finns någon fakta. Bara tankar som flugit genom mitt olärda amatörpsykologiska huvud för tillfället.