Kvasiplattityder

"Du är kär i kärleken", säger jag till mina vänner som gått och kärat ner sig till den grad att de numera är mer olyckliga över vad som borde göra en till världens lyckligaste, pubertala, juvenil. Det verkar inte som att kärleken leder till något gott. Man blir kär för att man ska. Det är så det ska vara. Är man i övrigt dessutom en ganska ensam människa kan kärleken ofta leda till desperation. En strävan efter att vara som alla andra, att slippa vara ensam, får dig att förbise ditt eget välmående. Du hamnar i andra hand. Du projicerar alla känslor på den du älskar och glömmer att utgå från ditt eget välbefinnande.

Kärleken är en förödande lek. Jag beundrar den som vågar kasta sig in i den leken. Själv är jag är alldeles för tjurskallig och principfast för att ens försöka ge mig på något sådant. Jag har genomskådat allt. Jag vet vad kärlek innebär, jag vet vad det leder till, utan att jag ens har fått uppleva det. Jag kan inte undgå tankarna om att kärlek då den är riktad till endast en person är ett resultat av gamla traditioner och anor. "Volvo, villa, vovve", jag rynkar på näsan, "... och en sur gammal karl med magbesvär", vill jag lägga till där. Det lockar mig inte det minsta. Jag vill spä på myten om den ensamstående mamman som skaffat barn med folk från både höger och vänster. Jag vill inte behöva stå där, på min sons/dotters 18-årsdag och säga "Ja, vi skaffade ju lilla Robert som ett tecken på vår kärlek" inför en tagen publik. I helvete heller. Jag vill kunna säga att "Jag träffade en jävligt snygg kille med en massa goda egenskaper och intelligens och jag kände verkligen för att skaffa ett barn att ta hand om och idag är han som far sin, en underbar människa."

Det här med pappor, ja. Eller ja, mammor med för den delen. Ensamstående föräldrar. Ett begrepp som av någon, för mig, outgrundlig anledning leder till fördömande hos människor. Det tycks vara oansvarigt att som förälder inte ha sett till att hålla ihop relationen med den man förökat sig med för barnens skull. Jag blir så less. Ännu en av dessa förutfattade meningar som får mig att vilja stanna upp och kaskadspy över nästa barnfamilj jag passerar. Inget ont om dem. De har det säkert bra. Men att helt enkelt utgå från att alla vill leva efter en och samma mall är verkligen höjden av ignorans. Detta gäller i alla sammanhang. I frågan om huruvida det är skadligt för barnet att växa upp med en ensamstående förälder måste jag säga att det har föga med just faktumet "ensamstående förälder" att göra. Det beror på omständigheter. Precis som med allt annat. Och alla de som vuxit upp i en familj som sedan splittrats på grund av dåliga omständigheter vet att det som inte dödar en blir man bara starkare av.

Att gå runt och älta gamla livsföreteelser leder inte till något gott på något plan. Om det inte förekommer i ett rum med vita väggar, få möbler och få attiraljer att fästa blicken på. Om annat är det här något som bör undvikas till den milda grad det går. Dels för din egen skull och dels för att bespara andra, partyglada, människor nöjet att få hörsamma din tragiska livshistoria. Vi lever i en hård värld och det är knappast troligt att någon ska tycka mer synd om dig då de själva har sina egna problem att tampas med. Att höra någon sitta och plädera om sitt miserabla liv för snarare tankarna till högmod. Är detta någon tävling om vem som haft det svårast i livet? Vad vill du höra, att jag tycker synd om dig? Du skall inte tro att du är något.



Du skall inte tro att du är lika god som vi. Du skall inte tro att du är klokare än vi. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi. Du skall inte tro att du vet mer än vi. Du skall inte tro att du duger till något. Ah, jantelagen. Självklart. Aldrig vara förmer. En hel skara av nickande huvuden. Självklart. Aldrig. Ingen bryr sig om mig. Nej, det ska jag inte förutsätta. Så sant. Kan ni tänka er detta i praktiken? Hur hade världen sett ut då? Även om jantelagen nu inte är en lag så lyder vi den som om den vore det. Annars är vi pretentiösa, arroganta och självförhävande. Högmod går före fall.

Du tillåts inte att tro på dig själv och så snart någon tillrättavisat dig följer du lydigt med i den allmänna uppfattningen av saker och ting. Du är inte berättigad dina egna tankar och åsikter om du inte vill kategoriseras. Är inte det i grunden vad vi alla vill? Att tillhöra en kategori, att leva i gemenskap, tycks vara människans enda långa strävan genom livet och för att lyckas med detta ska man vara väldigt noga med att inte trampa på några tår på vägen. Klär du dig på ett visst sätt, beter du dig på ett visst sätt, tycker du på ett visst sätt tillhör du en viss sort. Och vem är då du när du blir ni? En strävan efter att vara unik och ensam i sitt slag är ett av de motigaste problemen man stöter på i sin ungdom, då man inte ens kommit underfund med vem man är. Något man tycks komma över utan vidare efterföljder så snart man nått vuxendomen. Dygden överlever döden.

Hur många hjärtekramper man än må vara med om under sin livstid får man fortsätta tänka på att livet går vidare. Kärleken är ingen dans på rosor och inget man bör skynda på bara för att få vara av en viss sort, på ett visst sätt, som alla andra. Man ska våga sätta sig själv i fokus, man ska våga syna och granska andra, man ska våga tro (och veta) att man ibland är värd mer än vad som erbjuds. Det kommer göra ont på vägen till att komma underfund med detta, väldigt ont, men förhoppningsvis är det värt det i slutändan.

Det är så livet går. Man får finna sig i sin situation och inse att det står över ens makt. Sådant man råkar ut för i livet kan man inte alltid rå för. Men någonstans måste vi ändå fråga oss själva hur vår inställning skulle kunna göra saker lättare. Det är inte alltid så lätt att ta saker med en klackspark men ett rationellt tänkande tar oss lägre än vi tror. Imorgon blir idag igår. Att fokusera på det väsentliga i livet är vad vi alltid glömmer. Och vi glömmer, allt för ofta, hur unika och underbara vi är. Tänk det hur mycket du vill, men säg det för guds skull inte.