Låt oss tala om lika värden!

Jag vill ge er en ny aspekt. Oändligen diskuteras rättigheter i form av mänskliga och djuriska. Det finns en evig diskussion om att djuren ska få ha sin rätt. Jag vill dela med mig min syn på saken.

Om vi ser på all existens, där jag talar om människor, djur, växter, stenar – ja, allt du kan tänka dig på vår jord, kan vi tillsammans se en skillnad, men även en likhet. Vi består alla av byggstenar. Vi är alla en del av moder natur. Som ni säkert redan vet är vi uppbyggda av olika sammansättningar, men till grund och botten härstammar vi från samma källa. Vi är livets stora cirkel. Vi behöver varandra för att fungera. Tillsammans är vi naturen.

Reser vi på oss från jorden för ett slag och betraktar oss själva ser vi ett vimmel. Vi, människor, är inte övermäktiga. På grund av vår utveckling har vi stort inflytande på jorden, men vi är inte gudar. Vi är som vilka andra flockdjur som helst. Vi lever för att överleva. Vi utnyttjar allt för egen vinning, inklusive varandra. Vi är egoismen personifierade. Människor talar om rätt och fel, som inte existerar bortom moral, om vi ser på företeelsen objektivt. Vi älskar vår flock, som kan sammanfattas som människan, men som även kan förminskas till en familj eller umgängeskrets. Därför, tror jag, prioriterar vi människans rättigheter.

Djurrättsorganisationer, bland andra, talar om djurens rättigheter och deras känslor. Ett djur är en levande varelse och har därför även rättigheter. Javisst, det kan stämma. Detta är ett sätt att se på saken; en moral. Det är moralen som skiljer oss alla åt. Vi bör respektera varandra för våra skilda sätt att tänka på. Härmed delar jag med mig av min.

Vilka är vi att bestämma olika existensers värde? I vår värld har olika ting olika värde. Guldet är värt mer än bröd; diamanten mer än sten. Våra medmänniskor är vår främsta prioritering. För vissa kan djuren räknas in i samma värde, som det förstnämnda. Rättigheter ska de båda ha. Men var drar man gränsen? Den gränsen väljer man själv. Jag anser dock att det kan kännas en aning inskränkt att dra gränsen vid levande varelser. Eftersom all existens är viktiga byggstenar kan inget nonchaleras, om vissa arter, i detta fall människan och djuren, ska få privilegier. Talar vi lika rättigheter, bör den gälla alla, alltså kan vi helt plötsligt inte andas; äta; eller ens gå, för då får inte all existens dessa rättigheter som vi talar om. Luften vi andas existerar, men är till för att livnära oss. Maten vi äter existerar, men är också till för att livnära oss. Marken vi trampar på kryllar av små liv, som avslutas vid minsta felsteg. Dessa felsteg är en del av livets stora cirkel. Vi lever på denna jord för att leva av varandra. Vi föds; förökar oss; dör. Vi tar och vi ger. Vi ger våra liv till varandra för att bibehålla livet på jorden. Även en människas död ger liv åt marken, som föder nytt liv.

Alltså är min mening med denna text att förklara hur jag ser på all existens på denna jord. Jag ser livet som en cirkel, där vi tar och ger. Kanske verkar det mer som att vi, människor, tar mer än vad vi ger, men även vi är natur.