Låtarna som vi hatar att vi älskar

Låten behöver inte ha någon som helst anknytning till vår till vardags uttalade musiksmak, men ändå blir vi lika barnsligt glada varenda gång den kommer på radio eller hörs på ett dansgolv. Nedan listar jag fem av mina största guilty pleasure-hits. Jag har aldrig haft dem på en iPod eller talat om dem som favoriter i något sammanhang alls, ändå är det DESSA låtar som får det att spritta i mig varenda gång jag hör dem.

1. Manboy - Eric Saade
Inte så Håkan Hellström, men ändå är det något med bryggan och refrängen som jag inte kan värja mig mot. Manboy går rätt in i reptilhjärnan och skickar samtidigt ut all rim och reson. Anledningen till att den här sällan spelas på diskotek och klubbar är nog inte att den inte anses tillräckligt ball, utan att arrangörerna fruktar att vuxna människor i något slags musikrus ska försöka efterlikna duschfinalen på deras dansgolv.



2. Uptown girl - Billy Joel
Mitt äldsta guilty pleasure. Den här har jag alltid hållit av och skäms faktiskt knappt över längre. Kanske finns det något förmildrande i att den är från 1983 och att videon dessutom är så lökig att den nästan blir hipp. Nästan.



3. Wonderchild - Christian Walz
Det finns egentligen ingenting skämmigt i att gilla den här låten, det som är lite pinsamt är hur mycket jag gillar den. I någon text skrev jag att varje gång jag hör syntintrot i Wonderchild så är jag övertygad om att det är världens bästa låt. Jag VET ju att så inte är fallet, men just när de stolpiga tonerna träffar mig så känns det som inget annat någonsin kan vara bättre.



4. Jag ljuger så bra - Linda Bengtzing
Linda Bengtzing. Det finns mycket att säga i ämnet, men jag slår nu alltså ett slag för hennes bidrag till Melodifestivalen 2006. Och ja, det är en schlager med tonartshöjning och förutsägbar ackordföljd med mera med mera. Men det är också en väldigt fin och ärlig skildring om en tjej som halvt förgäves försöker intala sig själv och alla andra om hur bra hon mår efter ett uppbrott. ”I’m far too smart to get fooled by myself” som Markus Krunegård sjöng i en låt som fått betydligt mer cred.



5. Romeo - Shebang
Romeo var soundtracket till min generations största blockbuster, Eva och Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko, och kanske är det därför jag aldrig riktigt fått den ur blodet. När jag tog studenten i somras spelades den på flaket, och eftersom all öl hamnat i håret och ögonen var det något annat som fick mig att gå fullständigt bananas. Shebangs dunderhit från 2001 är ett berusningsmedel i sig själv, men att önska den på krogen år 2011 känns (tyvärr!) rätt främmande.



Nu har jag delat med mig av min musikaliska bikt, och jag uppmuntrar er alla att göra detsamma. Och när du erkänt dina pinsammaste spotifysökningar, så tycker jag att vi kastar skammen åt sidan. För egentligen är det ju fånigt att några pleasures ska anses som guilty. Låt oss slå ett slag för det skämmiga, och dra fram din gamla Melodifestivalen-platta från 1995 nästa gång du har hipsterfest. Alla kommer tacka dig!