Lite längre ner i brunnen

Jag ska i denna text försöka få er människor tänka efter lite mer än vad de flesta människor i dagens samhälle egentligen gör. Jag ska försöka få er ifrågasätta varför allt blir en vana, och om vi egentligen vill det eller bara accepterar eftersom vi inte kan göra någonting åt det. Om vi alla kunde vara lika nyfikna som vi var under de första åren i våra liv, då allt på jorden inte var en vana, då vi förbryllades varje gång vi såg ett träd, ropade varje gång vi såg en hund eller bara skrattade åt ett annorlunda ljud, så skulle vår nutida värld omfatta mer intelligens än vad vi någonsin kommer att uppnå.

Vad får en människa att faktiskt ifrågasätta vårat eget förnuft? - Ja, kanske de inte såg tillräckligt många hundar när de var små, eller de kanske var födda för att faktiskt kunna ge mänskligheten svar på de mest abstrakta frågorna, jag vet inte, men jag tänker hursomhelst försöka att få er att på något sätt bli något av en empirist, eller åtminstone, ifrågasätta de mest absurda teorier.

Jag ger er nu ett exempel från Bertrand Russel ur boken "Filosofins problem", detta mest för att det är lättförståeligt och för att ni inte behöver på något sätt vara pålästa inom detta område.

Du står vid ditt bord hemma, ser solens reflektion på bordet, tittar ut genom fönstret, och ser på solen. Du antar att den finns 150 miljoner kilometer från jorden, och att den på grund av jordens rotation alltid kommer gå upp vid samma tid varje dag och kommer göra det i oöverskådlig framtid. Du antar att varje människa som kommer in i ditt rum kommer se samma sak, en stol, ett bord, ett fönster och solen.
Men om ni skulle ställa er på olika sidor av bordet, så skulle ljusets reflektion lysa annorlunda på var sida av bordet. Om ni nu skulle ifrågasätta vilken av bordets färg som skulle vara absolut verkligast, så skulle ni inte kunna enas om ett svar.

Förstår ni nu, hur lätt, det är att ifrågasätta, och motstrida det vi lever i; det som vi tror är den enda sanningen och att det inte finns någon annan verklighet? Om man, någon gång, slutligen tar steget in i filosofins värld och faktiskt försöker få fram en realistisk teori, på någon liknande fråga som exemplet ovan. Då, och ingen annan gång än då, inser man hur enormt obegränsad våran egen verklighet egentligen är, och hur kul det kan vara att motstrida 90% av jordens befolknings antaganden. Våran hjärna utvecklas genom att vi låter den arbeta, det kan vi konstatera, men varför inte använda all den kapacitet vi faktiskt är födda med?

För er som tycker att filosofin är omöjlig, tråkig, onödig eller kanske helt värdelös, så tänker jag återigen citera Russel, eftersom hans definition av filosofins värde är nästintill obestridlig;

"Filosofi bör studeras inte för att man ska uppnå några bestämda svar på dess frågor, eftersom i regel inga bestämda svar med säkerhet är sanna, utan istället för frågornas egen skull - för att dessa frågor vidgar vår uppfattning om vad som är möjligt, berikar vår intellektuella fantasi och minskar den dogmatiska tvärsäkerhet som avstänger sinnet från all spekulation. Men framför allt därför att tack vare storheten hos det världsallt som filosofin begrundar blir sinnet också stort och blir i stånd att uppnå den förening med världsalltet som utgör dess högsta goda."

1700-talets med stor sannolikhet mest använda citat; "Våga veta!"