Loke Nyberg

En Jillie med lite framåtanda fixar självklart en intervju med personen i fråga och den 8 mars var det dags. Efter en underbar spelning med många skratt, lite flaggviftande och några för många cider för min del, så fick jag Loke för mig själv vid ett bord bland glada, fulla och lyckliga studenter.

I sin ungdom var Loke inte känd som Loke, utan då var han bara Daniel Nyberg, en kille som alla andra. Eller kanske inte: i Mora där han växte upp så var det hemvärnet, älgjakt och hockey som gällde. Inget som uppskattades utav honom - tillsammans med det faktum att han var lång, hade rött hår, konstiga kläder och en gitarr som han tog fram för att imponera på tjejer gjorde det honom till en outsider.

Lite senare bytte Daniel plats på sitt tilltalsnamn och sitt andranamn och blev Loke. Han började spela Lokes visor på begäran och idag så är han helt enkelt Loke, killen med glimten i ögat, klangen i rösten och en förkärlek för poker.

Hur har du kommit dit du är idag?
– Jag har börjat från scratch, det här är inte Big Brother. Man får inte allt serverat på silverfat. Men jag föraktar inte personer som får skivkontrakt, som syns i tv eller som är med i Allsång på Skansen. Fan, det skulle förmodligen jag också göra om de ringde mig. Men nu ringer de inte mig. Allt som jag har är det jag själv som byggt upp, med hjälp utav ett par eldsjälar såklart, då specifikt Pelle Ferner. Loke upprepar namnet ett par, tre, fyra gånger, som för att förtydliga hur otroligt viktig Pelle Ferner varit för honom. Man kan se i Lokes ögon att Pelle har varit någon som alltid ställt upp för honom, och som stöttat honom från första början.

Vid den här tidpunkten kommer en kille fram och ber Loke komma bort till deras bord. Om jag minns rätt var hans ord ”Brudarna väntar”, och med det kommer vi in på ämnet kändisskap.

Känner du dig känd? Blir du igenkänd när du går på stan?
– Jag är ju ingen pojkbandskändis så det är inte folk som svimmar. Jag har inte varit med i något lekprogram, jag har inte varit med i Idol, jag har inte varit med i Allsång på Skansen. Jag har spelat tusentals gånger, för tusentals människor … trettio åt gången och det börjar bli många som känner igen mig, det kommer fram folk på gatorna, mer i Göteborg, men nästan varje dag. Så på det sättet känner jag mig känd. Men kändiskap har aldrig varit något jag eftersträvat. Det enda det ger en är kanske lite sex, däremot skulle jag jättegärna vilja bli berömd.

Självklart införskaffade jag mig en autograf

Så vad är skillnaden mellan känd och berömd?
– Ja, om man är berömd, i dess sanna bemärkelse, så betyder det ju att folk berömmer en, och vem vill inte det? Loke ler lite charmigt och jag svävar iväg för en sekund och undrar detsamma, ja, vem vill inte bli berömd?

Är den Loke man ser på scenen, samma Loke som man möter i ”verkligheten”?
– Nej det är det ju inte det. När man står på scen måste man säga saker som är värda att lyssna på, jag kan inte stå och flumma. Ägna en halvtimme åt att diskutera höga par i en flopp eller varför IFK Göteborg egentligen är skitdåliga fast de vann SM-guld. Även om det är något som intresserar mig så skulle ju ingen vilja lyssna på det.

När man är på scen så är det för att underhålla, så det blir inte en naturlig upplevelse, det blir en förstärkt version av en själv. Man vill ju ha dramatik. Och sen vill ju jag, och det tycker jag att jag är ganska bra på (måste nästan höras för att förstå hur härligt denna mening lät. Red. anmärkning) … jag vill kommunicera med publiken hela tiden. Jag tycker det är skittråkigt med artister, kanske i synnerhet killar med gitarrer, som sitter med en keps och page och tittar in i ett notställ och mumlar i mikrofonen. Skall man stå på en scen, särskilt om folk har betalat pengar för att se en, då skall man väl fan vilja stå på scen.

Är det något speciellt buskap du vill få ut med din musik?
– Det är väl ungefär ”Du är okej”. Människor lider väldigt mycket, och unga människor lider ännu mer. Eller nej, de lider inte mer, men de har svårare att hantera det. Väldigt få har ett uttryck för att må dåligt. Och där försöker jag hjälpa till, framför allt säga till folk att det är okej. Man får vara dum i huvudet, man får vara fet och ful och bög och kvinna och vad fan du vill. Man får vara onormal, det är tråkigt med dagens normativitet. Men det finns ju inget konkret buskap, då hade jag sagt det istället. Hade det funnits ett mantra så hade jag gjort en affisch, spikat upp den på scen och sen satt mig i baren och supit.

Är det därför du har en hel låt om hur totalt normal du är?
– Men de där tycker jag är roligt, för det är väldigt populärt med ”Jag är så jävla anarkist och flata och bög samtidigt, och jag är så jävla onormal”. Finns det något jag tycker värre om än när normer förrycker det icke normativa så är det icke normativa grupperingar som diskriminerar de som inte passar in i det alternativa facket.

Men jag är inte så alternativ. Jag är egentligen sjukt normal, jag är en vit man från medelklassen och jag börjar till och med få normalåldern, inte ung och inte gammal.

Och till sist, tre ord som beskriver dig, frågan som alla fruktar.
– Oh, fyfan … Det där med identitet, jag försöker ju motarbeta till och med det. Men lång, det här kommer bli skittråkigt för jag tycker inte om att beskriva mig själv, men lång är ju sant, 1.97 cm är långt i alla kulturer, till och med massajerna skulle tycka jag var lång … *Lång tystnad*. Jag kan inte säga att jag är generös för ibland är jag skitsnål. Besatt skulle jag säga och kåt. Fast nej, det här var till en ungdomssida ja, då kan jag inte säga det *skrattattack*. Men ja, besatt blir bra.

På efterfesten så fick en lycklig tjej en personlig konsert

Besatt? Av vad?
– Du sa tre ord, nu får du allt nöja dig, säger Loke med ett flin.

Resten av kvällen förflöt snabbt, och innan vi visste ordet av så befann vi oss vid headquarters (som är en studentkorridor med mycket små rum) på efterfest. Men det är en helt annan historia och den får vi ta en annan gång.

Till dess säger jag: ” Jag leker med mitt liv som katten med sitt garn
och jag vet förbannat väl att jag blir aldrig mera barn.”

Over and out