Men en hel del tycker att det trots allt är ganska uppenbart: samhället har blivit meningslöst, och när intelligenta ungdomar inser detta, men också förstår att de kommer att motarbetas om de försöker göra något åt det, så reagerar man i desperation och förtvivlan. Precis som Pekka-Eric Auvinen gjorde i Jokela.
Auvinen själv uttryckte det enligt principen att folk är idioter, och därför måste de dö. Det är desperat och inte helt konstruktivt, men om vi skall vara ärliga är det ändå fullt förståeligt. Man kan lätt föreställa sig hur alla i hans omgivning föredrog den lätta vägen att bara titta på när samhället skövlar fler skogspartier, bygger fler fula byggnader, förpassar oss till pappersarbete och väntar tills allt kollapsar under sin egen vikt. Auvinens meddelande till omvärlden var att detta är galenskap.
Auvinen själv var knappast galen; jag tror att han var mer intelligent än de flesta, men klart deprimerad. Så en del "experter" har högljutt proklamerat för att det hela är mobbingens fel, eller att det är vapenlagarnas fel, och/eller att vi måste förbättra psykvården för att vi skall undvika att sådant här händer igen. Tydligen har dessa inte lärt sig något alls av händelsen: man löser inte grundproblemet genom att proppa i folk Cipramil, ge samhället fler lagar eller satsa på antimobbingkampanjer. En hållbar lösning som inte stirrar sig blind på detaljer får man genom att från grunden rannsaka samhället som helhet, ge det ideal och mål, bygga vackra (och inte bara funktionella) ting och ge samhällets befolkning meningsfulla uppgifter. Annars kommer vi oundvikligen att få läsa om fler skolskjutningar i framtiden, tills även det blir en vana. Psykvården kan nog ge folk ett ansträngt leende på läpparna ett tag, men när vi innerst inne är missnöjda kommer frustrationen snart att bubbla upp som ur en flaskhals, varpå helvetet bryter löst.
Vissa människor känner så här i efterhand något slags hämndlystnad gentemot Auvinen, och menar att han kom lindrigt undan i och med sin egen död. Jaha, det känns väl bra att vi därmed själva kan komma lindrigt undan genom att skylla allt på en individ och ignorera samhällets problem? Det är inte en enskild 18-åring som skall "ta sitt ansvar" för hur samhället ser ut. Så länge vi lever i förnekelse om det som skolskjutningen i Finland egentligen ville säga, så kommer situationen att förvärras.
Offren i Jokela behöver inte glömmas bort som ännu en skolskjutning i mängden om vi bara agerar utifrån dess meddelande, i stället för att ignorera det. Vi kan ge Pekka-Eric hur många psykologiska profiler vi vill och fördöma honom tills vi blir blåa i ansiktet, men kommer sådana här händelser till uttryck, så kan vi inte skylla ifrån oss på att det beror på enskilda fall av vansinne. Snarare ligger vansinnet i ett felkonstruerat samhälle, och detta måste vi råda bot på innan det faller över oss som en fet, döende svan på antidepressivum.