Matematik, ett drömfilter

Matematiken bär grunden till allt. Typ. Den kan svara på hur jorden kom till. Hur och varför den beter sig som den gör. Den kan svara på hur ett ölglas fyllt till hälften med ljummen öl kommer att bete sig i förehållande till en viss vinkel, samt varför innehållet sedan rinner ut. Och varför jag sitter här. Det kan ju låta helt befängt, men är i sanning helt sant. Sorgligt nog, kanske man ska tillägga, eftersom det bara ger mer skäl åt läroverket om varför jag ska sitta tre timmar en förmiddag ägnandes åt konstiga tal, vinklar och kvadrupler. Men (det finns alltid ett men), har någon någonsin frågat sig varför – vad vi får vi egentligen ut av det här?

Det verkar faktiskt som om vi fått det här med matematik helt om bakfoten, att det skulle vara något som stimulerar våra hjärnor, gör oss smartare och sålunda ett slags verktyg för utvecklingen här i världen. Eller hur? Visst är man hyperduper smart om man lyckas klura ut den där sifferkombinationen som ser alldeles rörig ut. Att sparka på någon jävla boll, måla eller skriva en artikel kan vilken idiot som helst. Ändå är det ingen som tänker på att regelbunden motion ger minst lika stor hjärnstimulans eller att man genom målande och skrivande faktiskt skapar någonting.

Skapande, mina vänner.

I all vår hast glömmer vi bort att det finns så mycket mer än matematik bakom skapande och sätter därför det som en slags kärnämne för alla att kunna och förstå. Men i stället för att hjälpa, som jag tror var själva syftet med att införa det här som ett kärnämne, sätter det i många fall stopp för en individs drömmar om att bli något.

Vi kan likna det såhär:
Föreställ dig samhället som ett fotbollslag. För att överhuvudtaget platsa här krävs det att alla, oavsett position, under en säsong gör fem mål. Förmodligen kommer ingen, förutom anfallarna och kanske en del folk på mittfältet, att lyckas med det här och därmed få en plats i laget. Utelämnade blir målvakten, försvararna och de resterande på mittfältet. Se målvakten, försvararna och mittfältarna som ambitiösa journalist-, konst- och musikintresserade. Se kravet för tio mål som matematiken, och du har en ganska klar bild över hur det är för många av dagens ungdomar. Likt en kaffebryggare silar det undan alla som helhjärtat vill satsa på sitt, vad man vill och vad man riktigt är intresserad av.

Visst, visst och okej. Som Mattias påstod här i en krönika tidigare så behövs det ju en viss balans mellan saker och ting. I det här fallet att samtidigt som man är en gud på att måla kunna avslöja den som lurar en på ett par kronor nere vid det lokala snabbköpet. Eller att kunna deklarera. Men att ha matte som ett slags filter bland så många begåvade människor där ute tycker jag bara är fel. Minska antal kärnämnen till två (Svenska och Engelska). Jag ser språk som ett mycket viktigare ämne än matematik. Det är via språk som vi kommunicerar, förmedlar åsikter och information. Det är via språk och bokstäverna däremellan som vi använder oss av när vi reser och vill hälsa hem, i lärande syfte och i underhållning i form av böcker. Men Matematik…?

Vad spelar väl en beräkning på hur ett ölglas fyllt till hälften med ljummen öl kommer att bete sig i förehållande till en viss vinkel, för roll när allt man någonsin har velat är att uttrycka sina åsikter i en tidning?