Matos och interner

Det är torsdag, klockan har just passerat tolv och det är med tunga steg jag närmar mig den breda plastblomsbroderade matsalsdörren som sedan länge är täckt med en tunt lager glänsande fett, antagligen från de hundratals barn som dagligen snuddar vid den.
Väl inne känns det som om någon detonerat en bomb, luften är tjock, svårandelig och nästan identiskt med dimtäcken man brukar få se tidiga morgnar ute på tomma ängar, fast betydligt varmare och mer illaluktande.
- Det är bara matos, säger min kompis som just slagit sig ned med en tallrik fiskpinnar och potatis. Två minuter senare är det bordet upptaget, och jag får än en gång börja sökandet efter ett ledigt bord någonstans i den 75 m2 stora lokalen.
(Ett skeende inte helt olikt det på parkeringsplatsen utanför Ikea någon REA-dag i januari).
När jag så äntligen finner en plats att slå mig ned på är det bredvid samhällsläraren, Gestapo. En sträng typ med lustig frisyr och hårt åtdraget skärp.
Han ser nästa lika hungrig ut som jag, fast ändå med den där ryggande minen som om det skulle ligga en hög med gettestiklar indränkta i bensin framför honom.
Han rör lite med gaffeln i såsen, suckar lite lätt innan han hugger tag i den enda potatisen och för in den i munnen. Djupt andetag. Och så börjar han tugga, sakta, sakta.
Ljudlöst maler han igenom de kruttorra moröttsstrimmlorna, samtidigt som kniven i hans högra hand sakta glider av handflatan av allt det fett han åtdragit sig av bara sekunderna innan ha brett ett knäckebröd.

Ögonblicket senare är det som om något gått upp för honom, han höjer huvudet nästan som en uggla med giraffhals och tittar. Instinktivt. Liksom snabbt.
Och så plötsligt börjar han gå, vilket får mig och med alla andra runtomkring att iaktta hans handlande. Med halvfylld tallrik småspringer han lite, vaksamt men ändå hänsynslöst, fram till slasken och tömmer mycket riktigt allt innehåll, helt obemärkt då samtliga tre mattanter avlägsnat sig.
(Frågan är om någon hade sett honom i alla fall med tanke på denna dimma av matos som dominerar varför inte 99% av all luft).

När jag vänder tillbaka huvudet ligger maten fortfarande där, till min förstörning naturligtvis.
En fiskpinne vars konsistens närmast kan beskrivas som en kudde av flugsvamp.
Och potatisar. Två solgula, stenhårda potatisar jag rör lite försiktigt med gaffeln innan jag inser att det förmodligen kommer ta en halvtimme innan jag är klar, vilket dessutom kommer att resultera i tio minuters försening till NO-lektionen. Ingen tid att förlora, jag reser mig upp och börjar gå, ger mattanten som står och torkar av bordet en sista bläng innan jag hungrig och äcklad kliver ur den numera rätt tomma matsalen.
Har jag tur finns det frallor kvar på Konsum. Och då orkar jag nog med resten av dagen.

Hoppas den här helt verklighetsbaserade historien har roat er. Jag vet inte, men hoppas ändå att ni känner igen er. Har vi tur är det någon som kan tänkas stå ansvarig för detta som besöker Edition, kanske får han/hon en tankeställare och gör något åt det här. Finner ett annat system än att beställa någon gröt från en grossist 40 mil därifrån för att sedan värma upp skiten i tio år gamla hushållsstora mikrovågsugnar och servera det i en miljö knappast ens duglig för en kackerlacka.
Men det som kanske retar mig allra mest är det faktum att internerna, på Kumla exempelvis, får både mer och bättre mat. Bevisligen.
Det säger fan allt.