Min första volontärupplevelse

“Evangelina, jag tror attt dina erfarenheter skulle vara värdefulla för oss. Du kan få jobba med sexualkunskapen, på den administrativa sidan.” 

Jag sitter på ett internetkafé och mailet kommer från Colette Smith, medgrundare till organisationen Bella Health. Min mage fylls på en sekund med fjärilar och förväntan. I mitt huvud målas bilderna upp. Möjligheterna. De vill ha mig!

Efter två månader on the road längtar jag efter att göra någonting konkret. Hippiekaféer, strandhäng och tempelturistande i all ära, men jag vill ju också att resande ska handla om att förstå på djupet, ta del av sammanhang och få bidra.

På en tågstation i Mumbai på väg norrut mot volontärarbete!

Några dagar innan jag satt på internetkaféet i Mysore var det internationella kvinnodagen. Då hängde jag med ett gäng studenter och fick klassisk henna målat på mig med mitt namn och kvinnosymbolen.

Bella Health jobbar med reproduktiv hälsa i staden Dehradun i Norra Indien. De har två hälsokliniker och en “health van” som åker ut till byar och slumområden. De utbildar också i sexualkunskap, hälsa och hygien i så kallade “health camps” och i skolor. Att volontärarbeta med tjejers rätt till hälsa och kunskap om sina kroppar känns perfekt, när feministdebatten blir mer och mer aktuell hemma i Sverige och skillnaderna mellan män och kvinnor aldrig tett sig sa tydliga som runt omkring mig här i Indien.

På landsbygden florerar långlivade myter och felaktiga uppfattningar och mens är omgivet av mycket skam och stigma. En del tror att det är en sjukdom. Tillgången till mensskydd är dålig och får man inte tag i bindor, eller ens vet att de finns och hur de används, använder man sig i stället av det man får tag på; sand, plast, torkade löv, hö, eller aska. Inte förvånande kan det leda till diverse allvarliga infektioner.

Flickor i Indien får ofta inte tillgång till den kunskap om hälsa och sina egna kroppar som de har rätt till.

Någonstans där, i den hektiska staden Mysore i den vackra och kaotiska subkontinenten Indien, föll allt på plats för mig. Ett mail i min inkorg på ett trångt internetkafé på en bakgata i en Indisk förort och jag hängde ihop med helheten. Det lilla blev det stora. Äntligen skulle jag få översätta det som jag lärt mig om och diskuterat i praktiken. Äntligen skulle jag få göra något konkret med det jag upprörts över och varit så taggad på att förändra.

Två månader senare börjar det bli mörkt när jag hoppar av på den dammiga busshållplatsen i staden Dehradun. Jag hälsar på rickshawchauffören som ska köra mig till huset jag ska bo i och skakar hans hand. Men han håller den lite för länge. Att transportera sig efter mörkrets inbrott som ensam tjej i Indien är alltid anledning att vara extra observant. Chaufförens långa handkontakt gör mig obekväm. Jag tar upp min mobil och håller den hårt i handen.

Först när vi stannar på vägen for att glatt hälsa på hans fru som äger en skönhetssalong i andra ändan av stan slappnar jag av lite. Och alla spår av misstanke försvinner när han plötsligt börjar sjunga I’m a Barbie girl och snart skrålar vi tillsammans för full hals och skrattar medan vi skumpar in i villaområdet som ska bli mitt hem i tre veckor framöver. Efter en lång resa och mycket förväntan är jag äntligen framme!



Snart berättar jag mer om mina erfarenheter av att resa ensam ute i världen!

Att jobba med kvinnors rättigheter kändes rätt i ett samhälle med så stora skillnader mellan män och kvinnor.

Läs Evangelinas första inlägg "En lektion i sexualkunskap vid Himalayas fot".