Misshandel, based on a true story

Skrivet på mitten av vårterminen 2004

Någon gång i början på mars för ungefär ett år sen vid ca halv tio.
Jag och mina tre kompisar lämnar tunnelbanestationen på medborgarplatsen, den som ligger upp mot Götgatsbacken.

Vi gick över Götgatan mot själva torget och eftersom det var tidigt i mars var de fortfarande rätt kallt och isbanan var kvar. Vi gick in på vänster sida om isen mot medborgarhuset. Jag gick längst bak och tittar lite snett över isen och ser ett gäng på kanske 10 personer eller mer, jag ignorerade dom först och fortsatte med mina kompisar men så märkte jag att gänget började följa efter oss.

Jag sa till mina kompisar att de kommer några bakom oss och började springa lite lätt… mina kompisar reagerade inte på det och eftersom jag inte kan lämna mina kompisar även om de vore de bästa så jag började gå långsamt igen och sen hann gänget ifatt oss.

En kille med vit mössa, svart jacka och vita tunna tyg handskar ställer sig framför mig, ser mig i ögonen och börjar fråga saker som jag inte uppfattade eftersom jag var så jävla rädd och helt paralyserad, jag stod ju där och trodde på det värsta.
Han tog tag runt käkarna på mig och fortsatte stirra mig rakt i ögonen och jag kunde inte göra annat än stirra tillbaka, jag kunde inte släppa blicken från honom, han var allt, jag kunde inte se mina kompisar, jag kunde inte uppfatta om någon vuxen fanns i närheten, jag kunde inte uppfatta någonting förutom honom.
Han fortsatte att stirra, troligtvis för att se om jag var rädd, och självklart var jag det.

Sen helt plötsligt känner jag en kraftig smäll i magen, någon ganska stor kille med invandrar bakgrund, blå jacka och likadana handskar som han som höll i mig slog mig igen och igen i magen, allt blev svart för tillfället och jag kände bara slagen.
Till slut känner jag att någon trycker in sitt knä i benet på mig så jag nästan tappar känseln i benet.

Jag vaknade upp något efter det och får tillbaka medvetandet och fattar vad det är som pågår, nu kunde jag också se ordentligt, jag kunde se mina kompisar stå en bit bort och se på och ja kunde också se vuxna lite överallt på torget men ingen såg vad som hände med mig, eller så brydde dom sig inte ett dugg om det.

Nu slog dom mig inte men dom mer stod fortfarande runt och såg hotfullt på mig, nu märkte jag också att dom var fler igen, de kändes som om 100 personer stod och väntade på att få slå mig, men jag såg en chans att komma därifrån när dom inte gjorde nåt så jag tog ett språng och lyckades smita i mellan några av dom och sprang allt jag kunde mot biopalatset, jag fortsatte förbi biopalatset, ner för trapporna , jag fortsatte längs Åsögatan, genom Skåneparken (Rosenlundsparken) tills jag nästan var hemma.

När jag nästan var hemma stannade jag till och började tänka på mina kompisar, vad som hade hänt med dom nu, då ringde min mobil och det var en av dom, han berättade att dom sprungit efter precis när jag sprungit, en av dom hade fått en smäll i bakhuvudet men det var ingen fara med honom.
Vi bestämde en plats att träffas på och medan jag stod och väntade på dom kom smärtan i benet, då kände jag hur jävla ont de gjorde, jag kunde knappt stå upp längre.

När dom äntligen kom satt jag och darrade och var helt borta…, jag blev till och med rädd för dom först när dom började prata med mig och höll på att springa iväg men jag lugnade mig ganska snabbt.
Vi gick iväg ett tag och jag haltade med så bra det gick, vi gick och pratade om vad som hade hänt och sånt och jag tänkte på hur jag på bästa sätt skulle berätta allt hemma.
Vi gick omkring så någon timma och sen splittrades vi upp och jag gick hem för att berätta.

Tiden gick, och jag kände inte av det så mycket eftersom när jag var ute med många kompisar kände jag mig trygg och jag gick aldrig med så långt hemifrån, sen kom sommaren och på hösten då jag började i 8:an tappade jag kontakten med dom flesta av mina kompisar, eftersom alla personer genomgår många förändringar just dom här åren.
Det var då det började bli jobbigt att vara ute när det blev mörkt och jag tänkte att jag kanske ska gå och prata med någon om de blev värre.
Värre och värre blev det mycket fort men det var inte förrän vid nyårstiden som mina föräldrar reagerade på att jag aldrig gick ut längre eller träffade kompisar, då blev det jättejobbigt. Jag vågade inte gå ut alls längre, jag kunde känna mig hotad av några gamla gubbar klockan två på dagen.
Jag förstod att det här inte kommer att hålla i längden så mamma beställde tid hos Micke Jeppson, socialsekreterare på stödcentrum för unga brottsoffer.

Det läskigaste med hela den här händelsen som jag känner idag är att det inte fanns något motiv att göra nåt sånt mot mig. Jag hade liksom kunnat på sätt och vis förstå om dom ville ha min mobil och mina pengar, även om det är fel att råna folk, men det är ändå ett motiv.
Men dom hade inget, dom ville bara puckla på mig och mina kompisar så mycket dom kunde.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som när detta hände, jag var alldeles kall och samtidigt svettades jag, jag kunde inte se någonting runt mig förutom han som stirrade på mig. Jag var helt paralyserad.
Jag tror inte att någon kan förstå denna känsla om dom inte råkar ut för samma sak, och det önskar jag ingen, om det blev som jag ville skulle ingen någonsin behöva känna den känslan, det är redan alldeles för många som känt den och ingen vill ha den, det lovar jag.