Musikåret 2012: De 10 bästa albumen

10. NITAD - RASTLÖS OCH VILD
Jaha och vem fan är Nitad? Jo, det är frukten av den framstående HC-scenen i Sverige och speciellt Uppsala. Tänk er en blandning mellan Black Flag och Massgrav.

9. KADAVAR - KADAVAR
Månne det är nyhetens behag att år 2012 spela ”retro rock”. I svallvågorna av Graveyards världssuccé så borde det kännas rätt så... ointressant. Sicken tur då att en tysk trio kommer och gör det hela intressant igen. Med ett steg ännu närmare Black Sabbath utan att låta som ett coverband gör dem till ett av de mest intressanta hårdrocksbanden idag. Har även spelat förband åt Pentagram. Borde säga det mesta.




8.ULF LUNDELL - RENT FÖRBANNAT
Titta, Uffe lever! Och han är arg, argare än vanligt. Jag blir alltid förvånad över fyrtiotalisternas överlevnadsförmåga och Ulf är inget undantag. Tänker inte säga något mera än att detta album levererar som om det vore brinnande 80-tal... eller 70-tal.




7.SHARON VAN ETTEN - TRAMP
Tvärt förflyttar vi oss geografiskt till Amerika. Närmare bestämt till de bohemiska områdena i New York. Där hittar vi fantastiske Sharon Van Etten. Som en schablonmässig stereotyp av den estetiska New York-bohemen så har hon inte haft det lätt. Ekonomisk misär och hemlöshet har varit en ständig faktor i hennes liv, och det märks i den melankoliska musiken. Vemod, så jävla vackert helt enkelt!




6. OBERHOFER - TIME CAPSULES II
Färgglada skjortor med roliga mönster, ständiga xylofon-slingor, förkärlek till att vissla och till kreativa stämmor och en dos vackert inramad ADHD. Man faller lätt för kreativ popmusik, så är det bara och Oberhofer är en av de bästa.




Så där, nu är vi på topp fem. Bara så ni vet... ja. Nog med löjliga försök till poserier, låt oss ta oss an den sista halvan av listan:

5. LOVE ANTELL - GATORNA TILLHÖR OSS
Sångaren i Florence Valentin gör ett soloalbum. Sångaren i Florence Valentin vill uttrycka sina politiska värderingar och åsikter. Sångaren i Florence Valentin kan i viss mån kännas lite uttjatad, med sin förortsromantik och regeringskritik. Men sångaren i Florence Valentin lyckas med att få sitt sagt på ett välproducerat och oerhört stilrent sätt.




4. LEE RANALDO - BETWEEN THE TIMES & THE TIDES
Det var fan i mig på tiden att den forne Sonic Youth-gitarristen spottar ut något konkret. Med allt från spoken word till renodlad noice så kommer detta album, så kliniskt och fint. Jag behöver inte säga något mera.




3. TIMO RÄISÄNEN - ENDEAVOR
Revange! Efter 2009 så har man bevittnat Timos nedgång. Albumet Numbers från 2010 blev en tröttsam historia som i prinicp ingen kommer ihåg. Tro mig, jag är ett stort Timo-fan och sörjde detta. Man liksom bara tappade hoppet... men som en uppenbarelse så får jag, och alla andra fans skivan Endeavor. Den är inte hans bästa, men ack så härligt det är att få se Timo på tårna igen med ett album som passar sig utmärkt live. Intro-riffet i "Crawl on Bitter" sätter sig på hjärnan efter första sekund. Bra Timo, du är fan bäst!




2. HOLOGRAMS - HOLOGRAMS
På ungefär ett år så har bandet Holograms gått från replokal, till skivbolagsignat, till europaturné och spelning på Hultsfred. Det känns som att deras kometkarriär kan jämföras med deras musik. Inga krusiduller, utan pang på rödbetan. Jag hade turen att se dem live på just Hultsfred och det var fantastiskt. Inte för att de var så bra tekniskt, utan på grund av den påtagliga engergin som kommer utav rastlöshet och förrortstristess. Med lätt falsk körsång, ivriga synt-slingor och en markerad basgång så blir jag som musikentuiast bara så jävla glad. Det är något Broder Danielskt över deras attiyd och hållningssätt till musiken. Det viktigaste är inte att man håller takten, utan att man kan dela med sig av en känsla.




Så, nu har jag runkat av en stor del av den svenska musikindustrin med denna topp 10-lista. Så efter att ha torkat av handen så ska jag avslöja nummer ett. Det är ingen mindre än...

1.TOM WAITS - BAD AS ME
Jaha, så det blev en 40-talist som roffade hem det hela. Men vad ska man göra? Tom Waits håller fanan högt fortfarande. Visserligen är det inget revolutionerande från hans sida, men det känns stabilt och tryggt. Man får ju inte glömma att musiken också är oerhört bra. Detta album stärker återigen min teori om 40-talister: De ger ju för fan aldrig upp!