För några år sedan upptäckte man att de så kallade girih-mönstren i islamisk arkitektur motsvarar samma princip som det moderna västerländska systemet med fraktaler. De muslimska arkitekterna hann med andra ord före västerländska matematiker med cirka 500 år (Mandelbrot upptäckte fraktala mönster på 1970-talet). Peter Lu, en av de amerikanska forskare som uppmärksammat sambandet, drar slutsatsen:
"Vi vet inte hur mycket av matematiken bakom mönstren de islamska arkitekterna kände till. Men mönstren är inte skapade av tillfälligheter. De krävde mycket tankearbete.
Jag hoppas att ett resultat av vårt arbete är att västerländska människor kommer att se på den islamska världen med vänligare ögon. I hundratals år låg de långt före oss inom matematik och vetenskap, det borde vi ta hänsyn till."
Det första man tänker är att det är klart att man då skall låta den suveräniteten bli del av vår kultur. Kvalitet är trots allt betydligt viktigare än härkomst – eventuella fördomar mot muslimer är ett fånigt hinder i vägen för ett framgångsrikt och välmående samhälle.
Men stopp ett tag. Det där kan låta rimligt efter mycket snabb reflektion, men tänker man efter lite, så ligger det något förrädiskt över hela antagandet. En färdighet blir finslipad först efter att man fokuserat på bara den under längre tid; man kan inte göra allt på samma gång. För vad gjorde vi i Europa när muslimerna ritade avancerade matematiska mönster? Satt och väntade på bättre tider? Jag kan säga att mycket av det vi förknippar med det stora i Europa aldrig hade existerat om vi valt "girih-vägen", och jag skall förklara varför.
Muslimernas stora matematiska försprång är troligen ett resultat av det faktum att islam förbjuder målningar av föreställande art (även om det förekom i vissa former i en del muslimska länder). Ur detta kom att man i stället fick koncentrera sig på abstrakta mönster, som ju öppnar upp för matematiska spekulationer – kan man inte se, förstärks hörseln, så att säga. Det är vad vi skulle kunna kalla ett "kulturellt val" från muslimernas sida, och det hade de all rätt att göra. Men det de då saknar är en tradition av avancerad bildkonst, och den skulle vi i Europa aldrig ha att se tillbaka på om man anammat den islamiska kulturen, eftersom den helt enkelt inte tillåter en Rembrandt. På samma sätt tillåter den västerländska kulturen (bevisligen) inte sådan extrem fokus på matematisk arkitektur som den islamiska och därmed hamnar vi på efterkälken på det området. Poäng: Man kan inte både äta kakan och behålla den. Skulle vi försöka oss på det, så skulle resultatet bli att i stället för att vi blir experter på ett utvalt område, så blir vi mediokra på allt. Och det är ju ett slöseri. Jag menar, jag hade personligen inte gärna slängt 500 år av europeisk konst i Sverkers röda soptunna bara för att visa omvärlden hur duktig och "tolerant" jag är.
Vi skall förstås inte se det som förluster, utan snarare som tillgångar, som ett resultat av medveten kulturell valmöjlighet. Västerlandet förfogar över en fantastisk tradition med mästerliga målade tavlor; det vore helt verklighetsfrämmande att tänka sig ett Europa utan genier som Tizian, Dürer och Botticelli. På motsvarande vis har den islamiska världen en rik tradition av abstrakt konst, med dekorativa ornament och geometriska sammanflätade mönster - alla med matematiska upptäckter som följd. Så i stället för att tramsa kan vi väl låta den princip som tillät denna specialisering få fortgå: "Ingen fågel flyger för högt - så länge han flyger med egna vingar." (William Blake)