När jämlikhet blir slaveri
Det mest häpnadsväckande med det här fallet är hur kommunen försvarar sitt beslut. Länsrätten slog fast att Arvid Andersson trots allt skall få bo på äldreboendet, men kommunen har överklagat med motiveringen att man vill ha "praxis för framtida fall och att man vill att alla biståndsansökningar ska behandlas lika".
Vänta nu här ... Så vi planar alltså ut skillnaderna mellan människor för att slippa ta ställning? I kommunhuset vill man uppenbarligen sitta som vid vilket löpande band som helst och montera och forma varje produkt efter en och samma modell. Tänk, så besvärligt annars. Det där med skillnader tycker man inte om. Nej, för sjutton, det är mer lönsamt om mekaniska upprepningar vaggar oss till sömns. Den där jämlikheten som alla politiker pratar om från sina talarstolar låter ju himla fint, men den tycks vara ett ganska knäppt mål att sträva efter om den bara gör oss till duktiga slavar under ett maskineri med dollartecken för ögonen. Industrin gillar inte avvikelser i protokollet, särskilt inte Arvids och Ingars fall. Jag kan bara tala för mig själv, men jag tycker att parets sista år tillsammans har ett högre värde än att några giriga djävlar skall kamma hem lite extra kosing genom att trycka på några politiskt korrekta knappar.
Man trodde att man skulle vinna livskvalitet när man slogs för lika förutsättningar. Och nog fick vi mer lika förutsättningar – ingen är högre eller lägre än någon annan i en milslång kö på väg till fabriken. Jag vill inte verka blödig, men Arvids situation tyder på hur den "produktiva" sidan av samhället urholkar själva anledningen till att man över huvud taget viger sitt liv åt att vara en produktiv medborgare. Samhället var en idé som i förlängningen skulle tjäna människan – hon skulle inte bli förslavad under sitt eget system. Sverige är bra märkligt ibland.
