Jag kan hålla på i all evighet.
Samhället på alla sina håll började ta sin form. Det blev en revolution. "En revolution utan blod" för att citera Allen Ginsberg. Människor hade tröttnat på passiviteten, staten och på bristen av frispråklighet. Hur skulle det se ut idag utan Bob Dylan, Woodstock, Vietnamkriget eller King?
Allting hände, allting var nytt, fräsch och spännande.
Igår när jag skulle sova, så hade jag och min kompis precis sett på ”No direction home”, en film om Bob Dylan och hans road to success. Bland annat så var det mycket information om hans skiva ”Highway 61 revisited” därav kom en av hans mest spektakulära låtar ”Like a Rolling stone” på tal. Dylan berättade att han hade börjat skriva den som en novell på ca 50 sidor, och ur den föddes Like a Rolling stone. När snubben som intervjuade honom frågade vad han hade fått för respons från lyssnarna löd hans svar så här:
”Ingen hade någonsin hört något liknande förut”.
Det finns inget mäktigt i orden i sig, men tänk efter på innebörden. En text som har sitt ursprung i en helt vanlig människas huvud var så magnifikt. I vilket fall, så diskuterade vi det där ett tag och kom fram till att allting som kan bli gjort har redans gjorts. Musiken kommer aldrig att chockera som den gjorde för 40 år sedan, det kommer inte att komma något så häpnadsväckande som en television, kulturen i sig kommer inte att förändras så radikalt igen och jag tror vi är mer passiva nu än vad vi var på 60 talet utan att märka av det.
Kommer det en ny artist, med sånt budskap och passion som, ja t ex Janis Joplin, så är det ändå bara grundas på någon annan. Ingen kan skapa något nytt längre. Så vad har vi då att se fram emot? Att forskarna upptäcker att jorden faktiskt är platt? Vad som finns på Pluto? Att det börjar massproduceras nya 50-cents? Det finns liksom ingenting att relatera till längre.
Jag vill ha en förändring. Jag må vara naiv, men jag vill att någonting ska hända. När kommer allting förändras igen? När kommer det komma en ny revolution och vad skulle den grundas på? Är vi på väg att gå in i en tid som moderniseras till den grad att vi glömmer bort vad som verkligen är viktigt? Jag vill inte tänka på det, jag vill bara tillbaka till det glada 60-talet och uppleva allting.
Jag skulle vilja dedikera denna text till nitorusacid, som jag tror delar dessa känslor med mig. Kärlek till dig, och resten av er alla nostalgiker.