När rättvisan är rättvis

Nyligen fälldes domen för allas vår Paris Hilton. Hon hade varit ute och åkt bil utan att äga ett körkort, och det skulle komma att kosta henne 23 dagar i fängelse. Den unge hotellarvtagerskan, som gjort sig känd för att inte bara ha cruisat runt i livet utan bekostnad, har även medverkat i en pornografisk film, släppt en sommarplåga och även bidragit med dråpliga skådespelarinsatser i filmer som House of Wax och Zoolander.
Paris meddelade nyligen kaxigt till pressen att fängelsevistelsen nog skulle gå bra, och kommer att göra henne till en psykiskt starkare människa. Tja, varför inte vara peppad? Ett intellekt skulle ju inte skada för vår Paris.

Efter ett par dagar i fängelset har Paris gråtit sina ögon torra, matvägrat, blivit förflyttad på grund av sin klaustrofobi, lidit av sömnproblem och fått ett pris på sitt huvud. Avskydd av resterande fängelseinterner bedriver hon en desperat tillvaro, och för den troligen första gången i sitt liv får hon uppleva ensamhet, rädsla och förvirring.

Jag kan inte annat än le brett åt kontrasten mellan Paris tidigare lyxiga Jet set-liv och detta vältrande i misär som hon får utstå på Lynwoodfängelset i Kalifornien. På något sätt visar allt detta mig en utmärkt bild av en potentiell rättvisa. Paris öde fungerar som en ikon för den statusstyrda delen av Amerika, där kändisskap är det högsta målet och som idag enkelt kan uppnås genom att delta i alla möjliga obskyra dokusåpor.
När Paris Hilton nu får sota för sitt livs ständiga rullbandsåkande så är det inte hennes lidande jag njutbart betonar, utan snarare dagens förvrängda ideal. Det hela spektaklet blir till en show med budskapet levererat likt ett upplysande knytnävsslag i ansiktet: lidande är nyttigt till viss mån och kommer till varje individ förr eller senare. Att Paris får skaka galler ser jag som ett påvisande av den mörka sidan av livet. Se hur det gick för Paris och för Britney, den dekadenta popstjärnan som rakade av sig håret och hamnade på Rehab. Varken Britneys K-fed eller Paris kändisskap hjälper dem det minsta nu.

Och det är mitt i allt detta som jag blickar uppåt, uppåt mot den där högre makten som kanske finns där, och tackar den möjligtvis existerande allsmäktige för den rättvisa som faktiskt finns.

Skribent: Marcus Normark.