Egentligen är de fyra i gruppen, men eftersom Lalle är sjuk i dag sitter bara Magnus, Heidi och Helena framför mig i Fryshusets familjära servering. Helena är den enda som har köpt något att dricka: en 55 centiliters Ramlösa med smaken Jordgubb-Lime - den nya. ”Jag älskar Ramlösa”, säger hon mellan två klunkar, ”men ni får saga till om jag får svart mustasch av läppstiftet, jag kan få det när jag dricker ur flaska”.
Projektet Nätvandrarna är en del av Fryshuset i Stockholm, som i sin tur är en gymnasieskola med en rad olika sociala verksamheter med en gemensam målsättning: att främja ungdomarnas passionerade intressen. Med alltifrån basket och skateboarding till nattklubbar och tjejgrupper arbetar Fryshuset med att ge insikt och ökat självförtroende, och där alltså Nätvandrarna är just ett sådant verktyg. Men vilka är de egentligen?
Magnus: Nätvandrarna ar de med passionerat intresse for Internet. Idén föddes av att det finns massa ungdomar på nätet, men inte så mycket vuxna människor som stöttar ungdomarna i deras intressen.
Helena: Problemet är att det finns många vuxna på Internet som inte är så roliga att ha att göra med. Som mejlar, klagar och bråkar.
Magnus: Våran enda målsättning är istället att umgås och ha roligt med ungdomarna.
Heidi: Som fritidsledare kan man säga. Vi är mest där för att bara finnas, för att prata med dem som vill prata med oss.
Helena: Precis, det handlar inte om att vi ska tränga oss på eller kräva någonting, utan vi finns där som vuxna med vårt eget bagage och våra kunskaper.
Magnus: Vi är dom vi är, och vi är inte alls anonyma. Det betyder ju att jag får stå för det jag säger, och skulle jag skriva något väldigt dumt sa kan man ju till och med söka upp mig och ge mig på käften om man skulle ha lust. Vi är tvungna att stå för det vi gör.
Hur funkar det rent praktiskt, tar kontakt med folk eller kommer de till er?
Heidi: Det är ju lite olika, men till exempel på forumen är det ju inte så att vi tar kontakt med folk aktivt, men däremot kan vi delta i en diskussion, svara på frågor, uppmuntra om det känns att det passar in. Men söka upp personligen, det får folk göra mot oss när och om de känner for det.
Helena: Det jag har gjort på andra sajter är att jag skapat egna team, kanske för de som skadar sig och vill ha stöttning. Där svarar jag på deras frågor och så kan man ha en dialog. Vill man inte skriva öppet i forumet eller i gästboken så kan man mejla eller kontakta mig privat.
Har det funkat bra på de andra sajterna?
Magnus: Ja, och jag tror det kommer att funka bra på UM också, så fort folk ser att vi inte är där för att förstöra. Vi har ju inget intresse varken i att kränka någons integritet eller ge pekfingrar. Vi är där för att stötta och uppmuntra.
Helena: Förhoppningsvis kan ju vi funka som bra förebilder, visa att man inte behöver gå in och trycka ner folk med oseriösa svar. En styrka tror jag också är just att vi inte är anonyma. Jag är jag och jag har mina bilder; jag är en människa. Det blir ett helt annat slags möte.
Vad har ni egentligen för kunskaper?
Magnus: Vi har ju alla antingen arbetat med ungdomar eller så är vi utbildade för att arbeta med ungdomar på olika sätt. Dessutom delar vi ju alla ett intresse för Internet.
Heidi: I de fallen där vi möter ungdomar som behöver mer stöd än vad vi kan erbjuda så har vi ju samarbetsorganisationer runt om i hela landet som vi kan hänvisa till, med deras godkännande såklart.
Har ni någon form av tystnadsplikt?
Magnus: Alltså, vi har ju ingen tystnadsplikt per lag på samma sätt som säg, en läkare. Däremot så har ju vi någon slags etisk tystnadsplikt, och vi skriver på ett avtal som säger att vi inte får lämna information vidare, inte ens inom arbetsgruppen.
Heidi: Det enda undantaget som finns för alla som jobbar med ungdomar är väl utifall att det finns en direkt uppenbar fara för en persons liv. Då får man ta det därifrån.
Magnus: Huvudpoängen är att vi är där för att umgås med ungdomar, och de som vill prata med oss, de gör det. Vill man inte, ja, då slipper man.
Lite kort om …