naket, kärt & därmed något mer.

Två nakna ryggar, sitter just nu pressade mot varandra, omringade av ondska.
Deras rädsla börjar samlas, de kryper tätt intill.
De vill inte se något annat, de ser inget annat heller.
De fattar sina händer, men märker ingenting.
"Det låter osammanhängande", viskar den ena gestalten till den andra.
De kramar varandras händer och kryper tätt intill varann.
De är rädda nu, nu är de verkligen rädda.
Jag märker det, jag vet det verkligen, de är rädda.
Så otroligt nervösa har de aldrig varigt.

Men vad är det som skrämmer dem så?
Där är ju ingenting, jag ser ingenting?

De kryper nära varandra, ryggarna trycks tätare och tätare samman.
Kropparna smälter samman.
Gestalterna blir en gestalt.
Jag ser inte längre skillnad på dem.

Jag känner bara rädslan, och hur den omringar dem.
Men jag ser inte något att vara rädd för.
De verkar ha kärlek som ingen annan, de verkar vara starkast och veta allt.
Men det är kanske inte så?
Kanske är man som svagast av kärleken?
För jag ser fortfarande inget tappert par, de trycker sig samman omgivna av rädsla och ondska. Men jag kan inte se dem, jag hör dem bara. Deras skrik av rädsla.
I försök att säga att de älskar varann.
Men misslyckanden gång på gång på gång.